Förra veckans tripp till Jiankou blev det inget med på grund av regn så istället gjorde vi ett nytt försök den här helgen. Blev jag, Kevin och hans kollega Carlos som åkte så precis som helgen innan möttes vi upp i Dongzhimen, var rädd att jag skulle vara sen men visade sig att jag var först på plats…

Då vi kom till Huairou som var slutdestination för bussen så började Kevin förhandla ut genom fönstret vid varje busshållplats och vi lyckades få tag på en som körde oss för 80 kinesiska vilket var helt ok då det är en ganska lång tripp. Stannade vid ett snabbköp för att handla lite yoghurt till frukost samt lite brödbullar att ha med på färden.

Väl framme i Xizhazi som var vår utgångspunkt fick vi riktningen mot Jiuyanlou (ett vakttorn med 9 stora fönster på varje sida) utpekad av en tant och så var det bara att ge sig av. Tanken var att ta sig till Jiuyanlou och sedan följa muren tll Zhengbeilou där vi skulle övernatta, var lite skeptisk till detta då jag har läst att det är väldigt långt och väldigt svårt att hinna med under en dag.

Kom upp på muren efter cirka 45 minuters vandring norr om Beijingjie där muren delar sig och går i tre riktningar, då vi skulle upp dit senare så lämnade vi våra väskor och tog varsin vattenflaska innan vi fortsatte norrut mot Jiuyanlou. Såg snabbt ett torn som skymtade väldigt långt borta i dimman som jag trodde att var Jiuyanlou, de andra lyckades inte ens se det men då vi kom närmare visade sig att jag hade sett rätt. Jiuyanlou ligger högst upp på en rejäl kulle (ca 1000 möh) och muren upp dit är helt förfallen och övervuxen så med typ 750 m kvar att gå (kraftigt uppför och obanad terräng) bestämde vi oss för att vända då vi räknade med att det nog skulle ta 2-3 timmar innan vi var tillbaka på samma ställe och det skulle göra det omöjligt att hinna dit vi ville för kvällen. Samtidigt var det även väldigt disigt så utsikten skulle nog inte alls vara så bra som man skulle önska om vi kom upp dit.

Återigen tillbaka där vi startade på muren var det bara att hänga på sig väskorna för att börja bestiga Beijingjie. Kan nämnas att muren i Jiankou är på många ställen i väldigt dåligt skick samtidigt som det är ganska många branta backar så det tar lång tid att gå då det gäller att hålla koll på vart man sätter fötterna.

Muren upp till BEijingjie var inget undantag utan det blev att använda alla fyra tassar för att ta sig upp. De sista 20 metrarna innan vi komm upp var rejält branta men det gick fint att klättra upp. Att muren har blivit överväxt är många gånger en hjälp då man tar sig upp för backarna då det som känns säkrast att hålla sig i oftast är buskar och mindre träd då de sitter rejält fast till skillnad från vissa av stenblocken till muren som är lite lösa.

Uppe blev det att stanna för lunch då klockan hade blivit lite mycket på grund av vår tur mot Jiuyanlou. MAten bestog av bröd och nudelsoppa som vi kokade på Kevins campingkök. Var skönt att få i sig något mer rejält än bara mackor, kan konstatera att utsikten från middagsbordet var magnifikt.

Efter en rejäl klättring väntade självklart en brant nerförsbacke,  föredrar att gå uppför då det är mer skonsamt för knäna än att behöva bromsa utför som sliter väldigt hårt. Här mötte vi även de första andra människorna på muren, det var ett gäng äldre kineser som sa att om 100 m finns det en stig där man kan gå förbi nästa passage (Yingfeidaoyang och Tianti) då den var väldigt brant. Vi fortsatte dock vidare och passerade 2 korta branta partier där vi tog av oss ryggsäckarna och istället använde rep för att dra upp dem. Kändes skönare att ta sig uppför de branta stegen utan att ha 10 kilo som hängde på ryggen.

Mötte ännu en grupp kineser på nästa kulle som pekade på en väg runt som vi borde ta då det var för brant och farligt att gå på muren. Diskuterade lite och med tanke på att den var helt fallfärdig och lutningen var 85 grader så blev valet det säkra att gå runt stigen för att komma upp på sidan på Yingfeidaoyang. Vet inte om den här stigen egentligen var enklare men det var helt klart säkrare. Var fortfarande ganska brant och det blev att dra sig upp i lite buskar mm för att ta sig upp för den vältrampade stigen.

Väl uppe var det en grupp med kineser som hade kommit dit från andra hållet och skulle försöka gå ner den vägen som vi skippade på muren. Tittade ner hur det såg ut och det var rejält brant, samtidigt känner jag själv att det är mycket värre att gå nerför ett brant parti än att gå uppför så deras väg verkade väl komplicerad och farlig.

Blev en vattenpaus innan vi fortsatte mot nästa kulle som precis som alla andra var brant men iallafall lättvandrad då muren var i förhållandevis bra ordning. Mötte lite fler kinesiska vandrare och det man tänker på är att det är väldigt konstiga personer som var där. Mötte ex familjer med deras 8-10 åriga barn som gick dessa svåra passager. Hemma i Sverige kan ju nästan inte barn kila ut och leka utan hjälm och det blir mer och mer varje år (cykelhjälm existerade knappt då jag var liten och ansågs rejält töntigt då det väl kom). Här såg man ungar som nästan klättrade uppför berg.

Precis en sån familj mötte vi vid nästa branta ställe där vi skulle nerför. De hade kommit upp och vi tittade ner på muren som var i dåligt skick samt att det var en som höll på att ta sig upp där. De sa att det är lättare brevid muren och pekade på vägen som de precis hade klättrat upp. Så jag och Carlos började försiktigt ta oss ner där medan KEvin väntade ett tag. Efter några meter sa jag åt Carlos att jag vet väl inte hur enkelt det egentligen var och han höll med att upp är nog enkelt men ner då man inte ser riktigt vart man skall placera fötterna är svårare.  Men sakta men säkert kom vi ner, Kevin kom ett tag efteråt. Han hade kollat lite på vägen på muren men konstaterade att det inte var möjligt att ta sig ner den vägen.

Det som nu återstog av de riktigt branta partierna var en smal och ganska brant murpassage, den var dock glädjande helt intakt så bara att sakta kila ner. Även om det nu inte var några rejält branta delar så gick det fortfarande upp och ner i cirka 45 grader och benen blev mer och mer trötta. Vi började inse att vi kanske inte skulle kunna ta oss hela vägen till Zhengbeilou till kvällen men sa att det är bara att promenera vidare för att se hur långt vi orkar gå.

Efter nån mer timmes promenad kom vi ner till lägsta passet och från där är det rakt upp mot Zhenbeilou (kanske 1km fågelvägen men 2-3 km i verkligeheten) men självklart cirka 5 branta kullar upp och innan man kommer dit. Här passerade vi faktiskt ett brudpar som hade tagit sig långt för att ta sina bröllopskort (brukar ju se dem i parkerna…). Muren uppför till första vaktornet efter det var väldigt lång och efter en hel dags avancerad vandring så kändes det verkligen i benen.

Väl uppe vid tornet planade det ut i några meter och vi såg en rejält kraftigt stigning där muren hade förfallit som några kineser höll på att ta sig ner ifrån. En dam i sandaler passerade oss medan vi vilade ut och vi kunde inte mer än skratta att hon gick dessa delar av muren med så simpla skor. De övriga kineser i hennes gäng som var på väg ner var heller inte direkt klädda för tuff vandring utan kunde mycket väl ha kommit från ett enklare möte på ett företag. Är verkligen fashinerande att se alla de olika personligheter som gick på de här delen av muren. Vi gick framåt medan det kom ett gäng med kinesiska studenter från andra hållet som skulle ner, säg helt galet ut då de försökte ta sig ner och jag bara väntade att någon skulle ramla mot en säker död.

Skönt nog fanns det en avstickare som man kunde ta från det partiet där det började bli riktigt brant så vi kunde ta oss upp utan några större bekymmer. Uppe vid nästa torn var klockan 17:45 och vi var alla rejält trötta men det var inget fint torn att stanna i så vi satte kurs mot nästa. Sa lite skämtsamt att det är ju bara 70 meter. Som alltid i Jiankou innebär det dock 100 m rakt ner och 100 m rakt upp innan man har avverkar de 70 metrarna (fågelvägen).  Benen var rejält trötta och det var skönt att vi ej fortsatte även om man blickade bort mot Zhengbeilou som inte var så långt borta men de övriga ville inte ge sig på att göra den sista stigningen.

Tornet vi hade valt var tidigare använt för övernattning och någon hade ordnat med en stenbädd från fallna murstenar. Kan tilläggas att bädden var uppe på taket så det fick bli en natt utan tak över huvudet men skulle nog bli bra. Lagade lite nudelsoppa även till middag och sedan höjdpunkten Pekinganka, Kevin och Carlos hade köpt en färdiglagad anka dagen innan som KEvin hade burit med sig under dagen. Var gött att få lite mer kött än att bara tugga nudlar. Under tiden vi åt passerade det även ett gäng med tyskar som tyvärr slog läger i nästa torn. De verkade mer bekväma då de hade tält, sammanlagt 4 eller 5 tält satte de upp.

Som de flesta tyskar var de rejält högljudda men tänkte att de väl skulle tystna efter ett tag. Efter middagen så blev det lite Ahlgrens Bilar och tal om dagen som varit och vi konstaterade att det var synd att vi försökte gå till Jiuyanlou, hade vi skippat det i början så hade vi lätt hunnit ända till Zhengbeilou (hade ej varit ensamma där då vi såg lite ficklampor från toppen). Inget att vara bitter för utan bara att lägga sig ner på stenbädden som täcktes av mitt rejält slitna liggunderlag som nog hade fastnat och repats mot varje buske under dagen…

Klockan var nu 20:30 det var kolsvart då solen hade gått ner en timme tidigare, var nog det tidigaste nån av oss hade lagt sig… Samtidigt var det välbehövligt att få lite vila efter dagens tuffa vandring. Var lite disigt men gick att se de kraftigaste stjärnbilderna som exempelvis Karlavagnen. Innan vi släckte ljusen (hade med mig äkta IKEA-ljus) så ställde vi klockan på 04:00 för att kunna se soluppgången.

Det gick fort att förstå att det inte skulle bli en natt men god sömn. Min bädd var stenhård och inte helt jämn samtidigt som det 100 meter bort befann sig några högljudda tyskar. Försökte iallfall se till att vila så mycket som möjligt, efter nån timme blev det lite väl kallt så satte på mig brallorna utanpå långkalsongerna som jag hade i min tunna sovsäck.

Hörde ej då klockan ringde men Kevin slog snabbt av den då han konstaterade att det var disigt. Då jag inte sov pga av att jag lyssnade på tyska kampsånger och skrik lite då och då så blev det ändå att kila upp vid 5 för att ta lite bilder på den lilla antydan till soluppgång som fanns. Såg att det fortfarande var två tyskar uppe som skrek och ropade efter förmodligen 10 öl för mycket.

2 timmar senare kvicknade även Kevin och Carlos till och det blev att klämma ett paket nudlar till frukost innan vi packade ihop och begav oss vidare. Då vi kom in i tysklägret såg jag en intressant sak, ett öppnat kondompaket så verkar som att någon hade varit extra kulturell under natten. Kevin och Carlos började diskutera om det bara var män eller om vi hade sett några kvinnor kvällen före…

Var en tysk som såg riktigt sliten ut som satt och drack vatten och taket på vaktornet såg ut som efter Hultsfred. Får verkligen hoppas att de städade och tog med sig alla burkar och flaskor därifrån då det ser så fruktansvärt dålgit ut med alla flaskor som man då och då ser liggandes vid muren.

Inte långt efter att vi hade passerat tysklägret kom vi till ett ställe där det skulle vara en beryktad metallstege som är fäst med ståltråd mm vid bergväggen. Kevin hade gått här för en månad sedan och då fanns den på plats. Nu hade någon sågat ner den och tagit på hela konstruktionen vilket var väldigt konstigt. IStället hade någon byggt en trästege där stegen var fastsatta med ståltråd istället för spik. Det jobbiga var dock att den inte var färdigbyggt eller om det hade tagit slut på ståltråd då de gjorde den då det saknades steg de sista 2,5 metrarna… Sista stegen var inte ens fastsatt utan låg fastkilat så gott det gick.

Gick upp på den och kollade men kändes inte som något alternativ att försöka klättra vidare på endast stöttorna samtidigt som man försökte få in ett ben mot bergväggen 80 cm bort. Ett misstag som lett till ett fall skulle förmodligen vara dödligt så vi tittade runt för en alternativ väg och hittade en enklare passage som var lite längre men kändes skönt att slippa stegen. Vet ej om vi hade vågat oss på den men det hade varit en väldigt lång väg tillbaka om vi ej hade hittat den andra vägen.

Efter detta var det bara att fortsätta uppåt till Zhengbeilou, väl uppe träffade vi ett gäng fransmän som hade sovit där och hade kommit ganska tidigt på eftermiddagen för att bara ta det lugnt och ha en trevlig dag och skulle nu fortsätta mot Mutinayu precis som oss.  Tog lite paus och fotade lite men tyvärr var det lite väl disigt så vi hade inte samma fina utsikt som för 2 månader sedan då jag, Jan, Larissa och Marco var ute på tur.

Nu var det bara att ta snabbaste vägen till Mutianyu, då mina ben var rejält trötta så var jag inte sugen på att vandra upp i Oxhornet då det är ganska jobbigt att ta sig nerför då det inte finns några steg så vi beslutade att använda en stig som gör att man slipper gå upp och sedan ner på nästan samma ställe.

Väl i Mutianyus renoverade delar började vi möta endel människor och vi kände oss inte direkt fräscha med våra vita t-shirtar som var mer brunfärgade. Köpte några högt prissatta öl (fortfarande billigare än Systembolaget) innan vi fortsatte våran färd mot Mutianyus rodelbana som vi tänkte åka ner med. Vi höll bra tempo då vi inte tyckte att det fanns något som direkt intresserade på den här delen och det var lite typiskt då jag trampade snett på en mursten som var trasig och urgröpt. Hade klarat alla möjligt konstiga stenar och klättringar men så stukar jag foten på de renoverade delarna…

Att åka rodel skulle bli kul, många år sedan jag senast åkte i Hundfjället och nämnde på åt Kevin att det gäller att sitta mitt över hjulen. Tyvärr uppfattade han inte riktigt detta och det tog inte många kurvor innan jag och Carlos var ikapp honom så blev att stanna till och sedan köra någon snabb kurva innan jag fick bromsa igen sen på samma sätt igen. Undrade då vi kom ner om han var helt skräckslagen för fart men han tyckte han hade gasat hela tiden men tyvärr så satt han väl placerad på ett sätt att bromsarna hela tiden låg på. Så ingen direkt speed som avslutade campingturen.

Väl ute bland souvernirstånden blev det att köpa varsin glass medan vi diskuterade med en chaufför vad han ville ha för att köra oss. Lyckades få ner priset till 40 Yuan för att komma till Huairou vilket kändes riktigt bra. Kan tilläggas att Mutianyu är mycket närmare till Huairou än vad Xizhazi är vilket är orsaken till att det blev så olika pris på resan dit och hem.

Sorry to say i havent got time to write in english since i have to finish my packing for Yunnan.

I helgen som var hade jag och Kevin (som jag träffade då jag och Helene var till kinesiska muren) planerat in en övernattningstripp till muren. TAnken var att upptäcka mer av Jiankou dit jag och Jan åkte tidigare, tyvärr stoppade vädrets makter oss då det i väderprognosen visade regn. Kändes inte som ett bra alternativ att vara i det högst belägna tornet om det skulle börja åska (kan nämnas att det visade sig vara ett bra val då det blev ett rejält åskväder på lördagskvällen).

Istället fick det bli plan B som jag presenterade, det var att åka till Simatai för att försöka se topptornen (望京樓 och 仙女樓), Sky Bridge (天桥) och Heavenly Ladder (天梯). HAr önskat se det sedan två år tillbaka då jag först läste om det och varje gång jag har gått mellan Jinshanling till Simatai har jag tittat drömmande mot toppen.

Mötte upp Kevin vid Dongzhimen på lördagsmorgonen för att ta bussen till Miyun för vidare transport. Väl framme i Miyun blev det en väldig diskussion med svarttaxiförarna om vad de skulle ha för pris och om de skulle vänta tills vi kom tillbaka. Efter lite förhandling så slutade det på 90 kinesiska, dock hade vi inte räknat med att de körde bort till en annan minibuss där vi dumpades in. Så slutade med att vi var 8 pers, en massa grönsaker samt 10 stora levande fiskar i en sopsäck…

Har läst mycket om platsen och för att undvika att riskera livet för att komma till toppen så hade vi sagt åt föraren att köra oss till en närliggande by där man kan gå upp från sidan berget upp till muren. Detta bla för att undvika att riskera livet på vägen upp samt att komma runt vakterna som stoppar besökare som önskar komma upp. Orsaken till vakterna är att det tidigare har dött personer då de trillat av den här delen av muren.

Då alla andra hade gått av så körde chauffören oss till vårt slutliga mål, iallafall var det vad vi hade förväntat oss. Istället stannade han dock vid korningen till avtagsvägen som vi skulle åka på. Vi kunde se toppen långt borta och sa att han inte skulle köra längre om han inte fick 30 kuai till. Så blev en vild diskussion där vi bland annat började gå vidare på vägen då vi tänkte att han väl skulle ge upp men han bara ropade och skällde på oss. Försökte erbjuda honom 10 kuai men han ville inte ta det heller så slutade med att vi gav honom de 90 kinesiska och så gick vi istället.

Vägen delade sig snabbt i två delar där den ena verkade gå mer rakt fram så tog den, tyvärr var den slut efter ca 100 m så då blev det att kila igenom rosenbuskar och äppelträdodlignar med endel rivsår på armar och ben som följd. Gick en gammal bäckfåra upp där de hade byggt upp terasser av sten med 30 meters mellanrum som var ca 2 meter höga som vi fick lov att bestiga.

Var inte den enklaste vägen att gå men det gick iallafall framåt då vi hade börjat komma upp där det gick lite mer uppför så hittade vi tillslut en stig som vi följde. Upptäckte snart att den gick sicksack uppför berget och att vi nog tillsut hade kommit på rätt spår. Sista hundra meterna innan vi kom upp var riktigt brant men det gick fortfarande fint att gå. Tittade även bakåt och kunde konstatera att vi hade blivit avsläppta vid fel väg och hade nog bara behövt gå 1/3 av längden om vi hade blivit avsläppta i byn dit vi ville åka. Såg även den vältrampade stigen som gick från byn så hade varit ett enklare alternativ…

Men inget att klaga på vi hade tagit oss upp och hittade snabbt en stig på andra sidan muren som jag antog var den jag läst om så att man kan undvika de farliga delarna. Gick upp till öster där man endast ser fragment av muren samt endel vaktorn på otillgängliga toppar innan vi vände om och vandrade upp mot topptornet Wangjinglou (望京樓). Hårifrån sägs det att man kan se ljuset från ytterdelarna av Beijing i klart väder,  det var iallfall inget som var möjligt i lördags…

Väl vid tornet slog vi oss ner för lunch och kan säga att ölen jag hade köpt i Miyun medan vi förhandlade priset för resan smakade riktigt fint. Var skönt att bara sitta ner och njuta av utsikten och vila upp inför resten av dagen.

Efter lunchen gick vi runt tornet för att spana in ett av murens riktiga mästerverk, Simatais Sky Bridge. Det är en murdel är 150-200 meter och går högst upp på en brant bergsrygg, muren är som smalast 40 cm och blir aldrig bredare än ca 70 cm (precis i början och slutet).

Tog lite bilder från de första metrarna och det var verkligen en vacker syn. Då både jag och Kevin är lite nyfikna (förmodligen mer än vad som är nyttigt) så började vi diskutera hur långt det verkade vara möjligt att gå innan det blev farligt. Såg ett ställe där muren försvann ner för att sedan gå kraftigt upp igen och täntke att det nog kunde vara vändpunkten. Så vi började gå lite, jag gick på sidan av muren då jag inte gillade trappstegen (typ 50-150 cm) och då det var väldigt smalt fanns det inget att hålla sig i utan det var bättre att gå bredvid och hålla sig i muren.

Detta fungerade bra de första 30 metrarna även om jag fick ta ett par kliv över några stup. Efter detta fanns det inte längre något berg att gå på så bara att kravla sig upp på muren. Har respekt för höjder och mina ben kändes lite veka så blev att hasa sig fram på baken med ett ben på vardera sida muren för att känna sig trygg (Kevin gick dock uppe på muren vilket kändes helt galet). Cirka 20 meter senare kom vi dit vi tidigare funderade på att vi skulle behöva vända och det var mycket riktigt ett tvärt dropp på 3 meter, då jag hittade en bra väg ner från muren hade Kevin redan klättrat ner på ett lite krångligare ställe. Vägen upp var däremot enkel då stegen var ca 50 cm höga även om de var ganska branta. Efter att ha tagit oss över ännu en topp kom vi till en väldigt brant passage (3 meter upp) där det var omöjligt att gå på muren.

Började diskutera om det var enklast att gå vidare på norra eller södra sidan. Då södra verkade bäst (vet ej om detta var rätt val) och det gick fint att klättra upp på bergväggen fick det bli den sidan. Väl uppe följde vi försiktigt muren och kom sedan fram till ännu en brant passage (kanske 70-80 grader). Vi behövde klättra ner efter bergsväggen ca 3 meter för att sedan ta oss upp på muren, Kevin klättrade först och jag försökte guida honom för att det skulle gå bra. Innan jag gav mig ut på bergväggen tittade jag noga hur det verkade och tanken slog mig heller inte att vända tillbaka utan tog det väldigt försiktigt ut på sidan medan Kevin sa vart det fanns stöd för fötterna och tog mig sakta ner. Efter ett tag var jag äntligen på muren igen och det kändes skönt då ett tappat grepp på den delen hade varit det sista jag gjorde då jag hade hamnat nere i dalgången.

Vet ej om det hade varit ett bättre val att gå på norra sidan och har heller inga som helst planer på att ta mig dit och undersöka saken… Efter den här passagen var det lite lättare även om det fanns några till ställen där man behövde ta sig ner och upp för nästan 2 meter höga steg. De som jag hade undvikit i början var endast en meter och muren var bredare men kände mig nu säkrare (sånt som kan vara farligt om man tappar konsentrationen då ett fall på sidan av muren är förenat med livsfara) och hade fått in tekniken. Kröp nu istället framåt på alla fyra vilket fungerade mycket bättre.

Väl framme vid nästa vakttorn kunde vi pusta ut och vet itne hur länge det egentligen tog men 30-45 minuter är nog en bra gissning där det mesta av tiden gick åt för att hitta bästa vägen samt självklart ta endel bilder. Även om vi nu hade passerat Sky Bridge så var det farliga inte över men då de kommande hundra metrarna var på en förhållandevis rak murdel (fortfarande 60 cm bred dock ej så mycket upp och ner) så kändes det nästan som en vanlig promenad i skogen.

Trots att det kändes enklare så tog jag det fortfarande försiktigt då ett fall på fel ställe mycket väl kan innebära döden. Behövde även klättra över ännu en liten topp som muren passerade innan det gick nerför. Skymtade några andra personer 50 meter bort vilket var oväntat då vi fortfarande var på det avspärrade området. Frågade om vakterna då vi kom fram och de sa att det var en där men han sa inget då de passerade honom för att gå vidare till Heavenly Ladder. Kändes skönt då vi hade diskuterat om vi skulle få böter när vi kom ner eller om det skulle vara lugnt.

Fortsatte vidare mot Heavenly Ladder som är en del där muren går brant uppför en bergsida, som mest 85 graders lutning. Oväntat gick det bra att gå ner här även om det gällde att klättra väldigt sakta. Detta främst då det var jämna mellanrum mellan stegen, typ 50 cm så inget problem att veta vart man skulle sätta fötterna.

Efter att ha passerat det sista avspärrade tornet så kom vi dit vakterna borde vara men det var oväntat ingen där. HAr läst om folk som träffat vakter som önskat ta en muta och även sagt strängt nej samtidigt som de har stått där med automatvapen men nu var det lugnt. Antar att det beror lite på vem som vaktar men har hört att det skall vara väldigt strikt.

Så bara att kila vidare och vi bestämde oss för att ta linbanan ner för att spara tid då sista bussen lämnade Miyun kl 18:30. Passerade några försäljare som sålde vykort före linbanan som jag stannade till och kollade på. Då jag tittade på ett på Sky Bridge sa han att det är uppe på de avstängda delarna vilket gjorde att KEvin svarade att vi har precis varit och gått över där. Fick till svar: 你们太厉害 (Betyder ungefär: Ni är för extrema!). Prutade och köpte några vykort av honom samtidigt som det kom två vakter som ville titta på våra Simatai biljetter, sa att vi inte hade några och köper då vi kommer ner. Gick vidare medan de svor lite…

Valet att ta linbanan ner var verkligen skönt, tittade uppåt och såg delarna som vi hade besökt och kunde konstatera att det inte var så långt bort, hade nog varit kortast att åka upp med linbanan och sedan följa bergsidan för att komma till de stängda delarna. Väl nere var det ingen som ville kolla våra biljetter utan bara att spana efter en bil.

Hade en dam som väntade på några tursiter som skulle till Miyun och lyckades deala att vi skulle få åka med för 30 kinesiska var. Träffade även på han som körde oss dit som gärna ville göra en deal men jag sa att jag föredrar att inte sponsra honom som blåste oss tidigare. Då damen turister kom så ville de ej ha oss i bilen då de väl ansåg att de hade betalt fullpris och varför då trängas med två lätt ofräsca typer…

Fick dock ta på en förare som lovade att köra oss ut till vägen för 15 kr styck där vi kunde ta bussen mellan Chengde och Beijing vilkt lät som en ok lösning. Dock stannade han i korsningen ut från Simatai där en annan minibuss mötte upp. Han skulle till Miyun och vi fick åka med för ytterligare 15 kuai per person. Kom till Miyun precis då en buss skulle lämna och hoppade på den (hade förresten ca 15 min innan sista bussen gick), visste knappt om det var rätt men det visade sig att vi hade hoppat på en av snabbussarna så tog en timme att komma tillbaka till Donzhimen

Kan väl säga att jag gjorde något som jag aldrig trodde att jag skulle göra då jag korsade Sky Bridge, har inga planer på att riskera livet på muren men efter att vi hade tittat ut från de första metrarna på Sky Bridge så verkade det görbart utan att ta en allt för stor risk. Med tanke på att jag har önskat se denna delen av muren de senaste två åren så var det ändå en grym upplevelse som jag inte skulle vilja ha ogjord. Samtidigt kan jag aldrig rekommendera någon att besöka de delarna då det är ett riktigt farligt parti och ett misstag kan leda till döden.

Last weekend me and my friend Kevin had decided to do a trip to the GW and the plan was to go to Jiankou to hike from Jiuyanlou to Zhengbeilou and sleep in Zhengbeilou but since the forecast said it was going to rain and it didnt felt safe to be in Zhengbeilou if it would be lightning we went for plan B.

Plan B was to go to Wangjinglou a place i always wanted to visit since the first time i walked from Jinshanling to Simatai 2 years ago. Went to Miyun by bus and go a driver for 90 kuai. Ended up being a minibus with 6 others and 10 big fishes in a plastic bag… Have been reading a lot and since i havent been planning to risk my life at the wall we had the driver to take us to Tangjiazhai (唐家寨), but when we got there he didnt want to drive more (unless he got 30 kuai more) than to the intersection from the main road. We tried everything, walked away since he should want he money but he just screamed at us to pay and finally we just gave him the 90 kuai and started a longer walk than expected…

After passing through some apple trees and rose bushes (not good with shorts) we ended up following a dried waterstream with some weird stone path that we had to climb and it was a tougher walk than expected. 2/3 up on the hillside we found a path that we could follow and as we got higher we could see that this was the path we should have gotten on if the driver have taken us to the correct place. He dropped us off in the wrong intersection…

The path was much easier to walk than before (no path at all) so just to continue with some break for water and after a while we go to the mountain side where it got a bit steeper but it was still no problem to walk up. Finally up the view was really nice, instantly saw that there was a path on the other side of the wall where we came up and thought that it was the path so we wouldnt be needed to cross Sky Bridge. After looking and taking photoes to the farmost east we headed up to Wangjinglou. Found a path that went on the north side on the tower that also seamed to be a way around the SKy Bridge but that i planned to check after having lunch. Cn say that the beer we bought in Miyun really tasted good after the 2 hours hike =)

After lunch it was time to have a look on Sky Bridge and take some photos. Since it was a bit scary i sat down during the photos while Kevin was more used to this kind of things and were standing on the wall. My legs was a bit shaky when i tried to stand without holding anything so wasnt an option…

Since both me and Kevin is a bit curious (probably more than are good for us) we said we just look a little bit more. In the beginning i found it easier to be on the south side of the wall even if i sometimes had to take big steps over drops that would have given me a fall for more meters than i could take… KEvin went on the wall and therefor had to climb the steep drops 1-1.5 meters.

After going down the perhaps 30 meters i had to climb up on the wall since there was nothing to stand on besides it… I definetly felt my respect for heighs and sat on the sky bridge while slowly getting forward but at the same time i felt it was doable. It was hard in the beginning to take the drops but they were mostly around 1 meter so it was ok. 20 meters more we climbed off at the north side since it was a drop around 2-3 meters.

Found an easy way off when KEvin already had started a harder climb… Crawled or what i shall call my technique (Kevin was walking while i didnt dare to stand up) over another hill and then we came to a place where the wall was 3 meters up so we had to choose to go on the south or the north side. We went on the south (since it seamed easier to get up), not sure if this was the best choice and got no intensions to try the north side…

It was kind of easy to get up, just to take it carefully as always since falling wouldnt be a good idea. At the top we just followed the side of the wall to where it started to get down again and discovered that we had to climb down on the cliffs for about 4 meters (perhaps 75-80 degrees) before it was possible to get up on the wall again and a mistake would definetly be deadly. Kevin went first and and then i followed after he succeeded with the climbing. Never really done rock climbing but had it a try and took it really easy and managed to get down with Kevin giving me some tips where to put my feet. Dont know if we had been able to avoid this part on the north side but the fall would probably have been lower if we would have ended up falling.

After this part is was kind of flat on the way to Xiannulou just had to climb one part of the wall that was about 1,7 m and also climb down one for 1,8 meters (dont really like those things). I had also found out the technique that worked good for me to get going on this kind of wall…

Finally at the Fairy Tower it was to have some water and relax before continuing, dont know if i now was used to the fear since i didnt found this part so scary (never good, thats when you makes mistakes). After walking on the wall for another 100 meters we met a group of 4 people that had walked up the normal way. Kevin asked about the guards and they said that there was one but he didnt do or say anything when they passed him… So good to know we probably wouldnt have any trouble when we got to the guards.

Showed them some pictures from Sky Bridge that i had taken before we continued to the Heavenly Ladder. HAve to say it was a very steep and long part but at the same time it felt like a walk in the park compared to the Sky Bridge. The steps was good like normal stairs even if we of course needed to use the hands but there was always something to stand on and all the steps had the same height. When we got down the ladder it was just to continue to the restored sections. PAssed some steep areas but had passed much worse during the day so no problem. Finally we got to where the guards were supposed to be located there wasnt even anyone there so i guess they are not so strict on the rules anymore. When the people we met even were able to just walk by when there was a guard there…

Since we were a bit lazy we ended up taking the cable car down and could see that it wasnt really that far to go from there so guess it might be the shortest way to hike from there.

Also met him down on the parking lot and he wanted to give us a bad deal for getting back but i told Kevin that i definetly didnt want to sponsor him if i had another choice. After looking around at some different options we got a very convinient transport with one of the minibus drivers that was on the way back to Miyun.

As some last words i can say that i did something i never thought that i was going to do when i went up there. I have no intensions to risk my life on the wall but when we started to check the first meters on Sky Bridge i noticed that it might be doable without taking a too big risk. After wanting to go up there the last 2 years i really feel that it was a great experience and nothing i would like to have undone. At the same time i cant recommend anyone to do it since only one mistake is needed for the trip to be a catastrophe.

Nytt besök (Helene, en kompis från Norge) betyder ny tripp till Kinesiska muren, har tittat runt lite på slutet med inte hittat ännu något ställe att uppleva muren på utan fick bli en klassiker att åka till Jinshanling och gå till Simatai. En tripp ordnades förra lördagen genom couchsurfing så tyckte det var en bra ide att hänga med.

Det var jag, Helene och fyra till på turen med vilka jag pratade med mest en (Kevin) som precis hade blivit förflyttad hit med jobb och var intresserad av fler murenturer i framtiden så bra att få lite kontakter för att kunna ha lite framtida resekompisar. Som vanligt samlades alla som skulle med i Dongzhimen för att sedan hoppa i minibussen som skulle ta oss ut på tur. Helene fick genast se att allt inte riktigt fungerar som i Norge då vi åkte och pumpade däcken och tankade något som ju normalt görs innan man åker iväg hemma.

Blev snabbt fundersam över vägen han tog till Jinshanling då jag märkte att han började åka småvägar istället för den fina nybyggda vägen och antog att föraren ville tjäna lite extra pengar då det kostar att åka på expressvägarna. Efter 3 timmars lidelse i bussen (skulle tagit 2 med expressvägen) utan benutrymme var vi iallafall framme och kunde börja dagsvandringen. Kan nämna att vi knappt höll på att komma fram då minibussen inte var byggd för 7 personer utan i en poliskontroll så då vi lämnade Pekings distrikt fastnade vi i en poliskontroll men efter att chauffören hade varit borta i cirka 20 minuter fick vi tillslut fortsätta.

Då jag har gått denna tur 2 gånger tidigare blev det att jag fungerade lite som guide åt de andra för att förklara vad vi såg och hur långt det var kvar. Alla utom en tog det lugnt och såg turen som en skön utflykt och tog god tid på sig för att ta kort och få en bra upplevelse. Det var en kille (Ricky) från Hong Kong som numera var bosatt i USA sedan en massa år och hade en väldigt säregen gångstil där han nästan bara rörde underbenen men lyckades pinna på ganska fort med den stilen. Han frågade hela tiden hur långt det var kvar och om vi skulle vara framme snart.

Extra nervös blev han mitt på muren då jag visade Kevin samt hans kompis att på det stället var det en massa stenar som hade originalinskriptioner som användes som kvalitetskontroll (bara det måste ha tagit en massa extra år att utföra). De blev väldigt intresserade och kunde även läsa vad som stog på några av stenarna så det var spännande.

Tog även rast i samband med det och då kom det en hel flock västerlänningar vandrandes (småspringandes) förbi oss. Kändes inte alls som ett bra sätt att uppleva muren då de hade sånt högt tempo så att några höll på att dö. Kunde senare konstatera att det var Beijing Hikers, en resegrupp som jag har funderat på att åka med tidigare till muren men efter att ha sett hur de rusade fram så kommer jag inte att åka med någon av deras turer.

Efter någon mer rast och en fin vandring var vi slutligen framme i Simatai och jag drömde som vanligt om att nå topptornet men det får bli en annan gång. Kevin sa att han var intresserad att vara med så får försöka att bestämma en helg sen så man kan göra ett försök att nå toppen. Vår chaufför väntade på att ta oss tillbaka och jag frågade honom om han inte kunde köra expressvägen istället med det gillade han inte då det kostar 60 yuan mer att köra där. Valet som uppstog var enkelt, vi erbjöd oss snabbt att betala en tia var för att kunna komma hem en timme snabbare och även undvika att åka en krokig och rejält gubbig asfaltsväg.

New visits means new trip to the Great Wall. Signed up for the hike from Jinshanling to Simatai with couchsurfing and met the other ones for the trip in Dongzhimen. IT ended up being a long trip to get there since the driver didnt use the new expressway, i thought that it was probably since there is a cost to go on it and he probably wants to earn as much as possible on the trip and for him it doesnt matter if he’s home some hours later.

When we finally arrived and started our walked i ended up being a bit like a tour guide since i have been on the trip 2 times before and have read about the different parts since i have planned to do more hikes on my own. We took it kind of easy and had a great walk on the wall, one guy was a bit stressed but since its no possiblilty that he would come home before anyone else he just had to try to take it easy.

After a nice walk with stops for photos and eating we finally arrived in Simatai, talked to one in the group that was interested to try to reach the highest tower in Simatai that we should give it a try some weekend. When we got to the parking lot i asked the driver if he could use the expressway but he responded that it costs 60 yuan so nothing he would do. For us it was an easy choice to give him 10 yuan extra per person to get home one hour earlier and also avoid the other bumpy road…

Förra veckan hade jag besök av Jan som är en gammal klasskompis från Borlänge. Det blev ett ganska intensivt turistande men var trevligt, självklart började resan med den obligatoriska registreringen hos polisen där det var knökfullt med kineser så tog lite längre tid än väntat.

Under veckan som hade gått hade jag spanat på vädret för att kunna besluta vilken dag som vi skulle åka till den kinesiska muren och även spenderat endel tid med att kolla på lite olika platser och möjligheter att ta sig dit. Jag fastnade för Jiankou som är ett ställe lite svårare att komma till men som är helt orestaurerat samt bjuder på helt underbara  vyer. Genom att åka dit kunde jag planera upp en egen tripp som bestog i att vi kördes till Jiankou och sedan hämtade chauffören oss i det mer turistiga Mutianyu (慕田峪). Kollade med samma chaffis som vi tidigare använde då vi åkte till skjutbanan och han kunde köra oss för 600 yuan, då han inte kan ett ord engelska så var jag lite stolt att jag lyckades förklara vad vi ville göra samt att vi faktiskt hamnade på rätt ställe…

Vi laddade upp kvällen innan med en Pekinganka medan jag berättade om planen och att vi även skulle få med två brasilianare på turen, Larissa samt hennes kille Marco. Då vi bodde på totalt olika ställen om stan hade vi bestämt att mötas mitti där även chauffören kunde komma och plocka upp oss.

På morgonen klockan 08:00 infann jag och Jan oss i Dongzhimen, chaffisen var också där men våra brasilianska medresenärer hade dock siesta. Ringde och kollade med Larissa som sa att de var på väg och de dök upp efter ett tag så vi kunde åka runt halv nio. Kan konstatera att bilen som var en Volkswagen Polo inte riktigt hade de benutrymme man önskade som fullvuxen västerlänning. Är säkert inget problem för 5 kineser men 4 västerlänningar och en kines fick det lite trängre men det fungerade skapligt.

Det var en lång och halvseg resa bort mot starten på våran dagsvandring och efter närmare 2 timmars färd kom vi till en vägbom där det stog skrivet: this part of the Great Wall is closed to the public.  Vet inte om det var orsaken till att biljetterna som vi betalade vid bommen (det som alltså ej var öppet för allmänheten) såg ut som att vi skulle in på en potatisodling. Normalt brukar biljetterna i Kina ha en riktigt fint motiv av det man besöker men inte här. Fick lite instruktioner av föraren hur vi skulle gå och såg topptornet som vi skulle besöka samtidigt som han sa att det är väl 500 m dit. Tänkte genast att det är några kilometer då det var rejält långt bort.

I början var det lätt att följa den väl upptrampade väg som fanns mot muren men då vi började komma in i skogen och det blev mer och mer klättring så blev det inte lika självklart. Som tur var hade några andra gått där några dagar tidigare så det fanns några få fotspår att följa. Vissa ställen hade snön blåst över stigen och Larissa var ltie skeptisk till om jag verkligen visste vart vi skulle. Klättringen upp till muren var lite längre än 500 m och var nog snarare 500 höjdmeter som avverkades innan vi kom upp på ett ställe mellan det så kallade Oxhornet (牛角边) och Zhenbeilou (正北楼). Då jag hade planerat endel på nätet innan så var Zhengbeilou ett måste även om det var i fel riktning för att kunna få en riktigt bra vy över den kinesiska muren i Jiankou som innehåller några av de farligaste delarna på muren med delar som är så branta som 80 grader.

Då jag skickade mail till Larissa om trippen fick jag ett väldigt nervöst svar då hon tyckte att det såg väldigt farligt ut på bilderna från Jiankou men efter att ha förklarat att vi bara skulle njuta av utsikten åt det hållet så blev hon lugnare. Efter att ha tagit några bilder där vi kom upp på muren så blev det att röra sig mot Zhengbeilou. På vägen dit såg vi några kineser som tog som upp dit söderifrån vilket innebär en riktigt brant och farlig klättring, de jublade högt då de kom upp och blev lite lätt chockade och tvärtysta då de fick se Jan och började istället fika.

Väl uppe vid Zhengbeilou hade man en helt underbar utsikt och är helt klart den häftigast som jag har sett av muren. Många brukar räkna den samt även Jinshanling som jag varit till tidigare som de vackraste och mest fotograferade för vykort och bokomslag. Men då Jinshanling numera nästan är fullt renoverad så känns det inte lika spännade och Jiankou är så mycket mer extrem då man ser muren går upp och ner för branta bergstoppar.

Här uppe på toppen blev det självklart en massa kort och sedan även en välförtjänt lunch, jag och Jan knäppte varsin iskalla Tsingtao som ju kändes helt rätt i det kalla vädret… Verkade även som att alla hade tagit med mat till samtliga vilket gjorde att vi iallfall inte behövde svälta. Nyfiken som jag alltid är så kunde jag konstatera att det borde gå att kila ner en bit västerut från Zhengbeilou (inte dit vi skulle som var öst) så efter maten fick det bli en tripp ett par hundra meter bort tills det blev väldigt brant men borde kunna gå att fortsätta en bit till. PRatade med en kines som kom ifrån andra hållet och han bekräftade att det väl ganska svårt ännu längre bort men vore spännade att titta förbi en sväng. PRecis som jag alltid har önskat se Sky bridge i Simatai (muren är 40 cm bred och endel turister har dött där).

Så efter att ha avverkat ett antal höjdmeter till var det dax att kila österut, jag tyckte att det gick fint att gå (alla höll nog inte med) även om muren var lite av ett stenröse på sina ställen. Då vi hade kommit bort till Oxhornet konstaterade vi att det var klart brantare än vad vi hade trott och det var mest sten som låg huller om buller där vi skulle gå. Upp gick lättast då stenarna låg ganska fast medan det på vägen ner gick väldigt brant och det låg rullgrus så man fick passa sig. Däremot var kanterna på den här sidan i bättre ordning så gick att hålla i sig för att ta sig ner. Det var helt klart den svåraste delen då den korta delen väster om Zhengbeilou som vi besökte hade mer ordnade stenar i branta trappsteg.

Efter oxhornet var det inte lika utmanande och vi kunde gå vidare utan allt för stora hinder. På ett ställe hade även det mest av muren rasat, det konstiga var att det var på ett av de platta ställena så man undrar ju hur de har byggt då det håller högst upp på spetsiga bergstoppar men ej på plattmark.

Då vi kom in på Mutianyus restaurerade murdel så tappade jag som alltid endel av den historiska känslan. Dock var det inte lika extremt som i Badaling men tyvärr har ex turister kladdat sitt namn med krita på muren. Det enda som går att glädjas åt är att det är de restaurerade delarna de kladdar på och originalmuren som besöks av de som är större entusiaster och vill få ut lite mer av sin resa klarar sig fint, iallafall än så länge. Den här sträckan av muren blev mer och mer en transportsträcka till vår stackars förare som stog på parkeringen och väntade på oss. Då man tittar på muren så ser det itne så långt ut men då de hela tiden går kraftigt uppåt och neråt så känns det rejält i benen.

I Mutianyu finns det även två linbanor så att turisterna kan åka upp med en och promenera en kilometer för att åka ner med den andra. Att ta en linbana ner kändes på vägen till Jiankou helt otänkbart men nu då vi närmade oss så infanns sig tanken i de flestas huvuden. Dock så var den linbanan närmast Jiankou stängd vilket gjorde att det nog skulle vara lika långt att gå till den andra som att gå ner till parkeringen. Slutade helt enkelt med att vi promenerade ner och mötte upp vår chaufför för en tröttsam hemresa.

På vägen tillbaka kunde vi konstatera att det hade blivit en riktigt lyckad tripp och Jan var redan helt nöjd med sin resa till Peking. Jiankou var verkligen ett häftigt ställe på muren och om jag hinner med under våren så kanske det blir ännu ett besök. Vi började även planera söndagens aktivitet som skulle bli en tur till staden Zhengzhou för att se Shaolintemplet samt Longmengrottorna.

Last week i had a friend (Jan) visiting from Sweden so of course we hade to visit the great wall, two friends (Larissa and Marco) from Brazil also joined. Had checked the weather for the best travel day and also a new and interesting part to visit at the wall. the choice ended up being Jiankou that is located west of Mutianyu so arranged a hike on my own from Jiankou to Mutianyu. Have seen really cool pictures from Jiankou and now i can say that it was really worth the trip.

After a long and hard trip in a Volkswagen Polo we came to the small town Xizhazi where our car left us  for the hike. It had been snowing some days before but we were lucky that some people hade went there before so there was some foot prints to follow. It took us about 2 hours before we reach the top tower Zhengbeilou, its definetly possible to do it faster but we were definetly not there to rush but to enjoy the Great Wall. The view from the tower was really amazing and its just to follow the wall when it goes away over the moutain.

Had lunch and took a lot of pictures before walking down a bit on the west side of Zhengbeilou, after about 200 meter i turned around since it started to be really steep but should be able to continue some bit more without too much troubles but it was a long way to walk to Mutianyu so needed the time for that.

REached the part called the Oxhorn after a while and it ended up being one of the biggest challanges for the day. The wall was in bad condition with a lots of stones laying all around and on the side we were going down it was really steep and easy to fall. But we took it carefully so it wasnt a too big problem.

After this the wall was more easy to hike and when reaching the Mutianyu restuarated parts some of the historical feeling of course got lost. But it was still nice and nothing like Badaling that has commercial sign by the wall so you just feel it could be located at some other place in the world. The wall still went up and down steep hills so our legs got more and more tired. IT was a well deserved rest when we got to the car and could rest. But couldnt rest too much since needed to discuss and plan the trip to Zhengzhou that was scheduled for the night…