Resan till Dali handlade mest om att hoppas att komma fram levande. Åkte i en fullpackad buss med plats för kanske 20 personer, chauffören gjorde omkörningar i backar och kurvor där han inte hade nån koll om vi skulle få möte. Hände väl lite då och då att det blev att panikbromsa och göra lite olika undanmanövrar. En unge hade lite problem att hålla tätt så hans mamma hjälpte honom att pinka i sopkorgen, dock så behövdes det även tömmas bakåt och det blev gjort lite halvt på bussgolvet innan vi stannade så att de kunde avsluta utanför. Måste helt klart finnas en stor potential för att sälja blöjor i Kina om man kan ändra deras beteende från brallor med hål i baken till kanske en svensk SCA-blöja.

Då jag närmade mig Dali såg jag genast Dalis mest kända sevärdighet de tre Pagoderna och planen var att hitta ett boende för att sedan åka dit och kolla. HOppade av bussen i gamla stan och började leta mig runt, var inte helt självklart vart jag skulle ta vägen men hittade ett internetcafe för att kunna söka boende. Dock blev jag återigen drabbad av Yunnans internetdiskriminering av utlänningar så bara att kila vidare. Mötte en fransk backbacker på gatan och frågade om han hade något boendetips och han nämnde på ett ställe i närheten där han hade bott som var väldigt fräscht och lugnt. Så begav mig dit och återigen fick hela sovsalen för mig själv så det kändes bekvämt.

Efter att ha dumpad grejerna blev det att kila ut och hyra en cykel för att ta mig till pagoderna. Väl där blev jag genast påhoppat av en försäljare som pratade dialekt så svårt att förstå vad han ville men efter ett tag förstog jag att han ville sälja en entrebiljett billigare än vid kassan vilket jag tackade nej till. Det fina då jag kom in var att jag kunde köpa studentbiljett som var 40 kinesiska billigare än skojaren därute…

PArken runt pagoderna var väldigt fin och uppbyggd med mindre dammar där man kunde få fina bilder av pagoderna som speglades i vattnet. Den största pagoden är 69 meter hög och byggdes redan runt år 850, väldigt imponerande att de lyckades bygga något sådant och att de fortfarande står upp. Bakom pagoderna upp mot bergsidan är det ett stort tempelområde som byggdes upp under 80-talet. Det hade totaltförstörts tidigare under kulturrevolutionen som så mycket annat på temat buddism under den perioden.  Nu användes det ändå aktivt av munkar som man såg passera lite här och var. I Sverige skulle vi nog resonera att det är för dyrt att återställa något sådant men här är ju även arbetskraften lite billigare.

Var ganska långt till den sista tempelbyggnaden men jag nötte på igenom alla huvudbyggnader. Hade heller inget annat jag behövde stressa till så var skönt att bara strosa runt ltie. Efter att ha vänt uppe i det sista tornet begav jag mig sakta tillbaka och lade mig även mer på en bänkliknande sak och slöade några minuter.

Cyklade sedan tillbaka till centrum i Dalis gamla stad för att äta lite middag, upptäckte snabbt att det jag hade hört om att det erbjuds mycket mariuana var sant. Inom ca 5 minuter hade 3 olika personer frågat om jag ville röka efter middagen. På väg till mitt boende gjorde jag något jag skulle få ångrade kommande dagarna. Hade så gott som slut på min solkräm och kilade in och köpte ny. Valde dock ett kinesisk märke då jag tänkte att de ju borde kunna ha bra kvalitet på något sånt då alla kinesiska tjejer är livrädda för solen. Inhandlade även lite rakskum då jag började se ut som en vilde då jag ej rakat mig sedan jag lämnade Peking.

Nästa dag hade jag planerat att påbörja en tvådagarstur runt Erhai sjön som alla säger är väldigt vacker men då jag tittade ut så spöregnade det och konstaterade att det var bara att stanna inne. Så utnyttjade dagen med att plugga ikapp lite vilket ju inte kunde skada efter den vilda diskussionen som var innan avresan. Tränade även lite tal med en 5-åring från Hangzhou han pratade helt klart bättre än mig men var kul att det gick att kommunicera lite.

Det fick istället bli en förkortad cykeltur dagen efter då det var strålande sol och önskade ta mig till Kunming på kvällen. Smorde in mina armar rejält med min kinesiska solkräm innan det var att cykla för att förhoppnignsvis få ett bra skydd. Var längre än väntat att komma ner till sjön men cyklade på en liten väg som gick över risfälten vilket gav en känsla att verkligen vara i Kina då man såg arbetarna plantera ris och plöja med sina oxar.

Vattnet var helt spegelblankt och efter ett mindre stopp cyklade jag vidare då mitt mål var en halvö som jag hade tipsats om som låg kanske 1,5 mil norr om Dali. Helst ville man ju följa sjön men var inte helt enkelt då det flera gånger blev att vända om eftersom stigen man hade följt bara tog slut. Hamnade mitt i ett majsfält engång men även det gick fint att passera igenom på en 40 cm smal stig mellan plantagen…

Efter ett tag mötte jag en kines som också var ute på cykeltur och vi tog följe. Han var inte riktigt lika säker på att cykla som mig och då vi körde på en smal stig över risfälten råkade han ramla i… Kunde inte mer än småskratta då ju skadeglädjen är den enda sanna glödjen. Kan väl konstatera att det blev lite större stigar efter det. Efter en väldigt lång färd så var vi framme vid halvön, hade tagit mycket längre tid än vad jag hade tänkt mig och blev lite paus medan vi tittade runt. Kändes även som att mina armar brann så kunde konstatera att det tyvärr var kinesisk kvalitet på solkrämen. Lyckades pressa ur några få droppar till ur min gamla svenska tup för att kunna få ett litet bättre skydd. Halvön var ett fint ställe men kanske inte så vackert som jag hade fått återberättat för mig så blev att vända om till Dali.

Körde stora vägen tillbaka då det var helt klart mer effektivt än över alla risfält. Konstaterade snabbt att kinesen hamnade lite efter så väntade in honom men nästa gång då han hamnade efter så fortsatte jag nöta på eftersom jag behövde komma tillbaka fort. Efter ett tag körde en traktorliknande sak om mig och kände att det vore skönt att vila lite så trmpade ikapp och greppade i sian på flaket. Kan säga att det var riktigt skönt att tolka och det var många vid sidan av vägen som log brett då jag passerade hängandes efter traktorn. Hängde med hela vägen tillbaka till Dali (typ 1,2 mil) förutom nån gång då jag fick släppa vid omkörningar. Vinkade till chauffören då jag trampade iväg och han bara flinade då han tog adjö av sin liftare.

Lämnade tillbaka cykeln och begav mig till tågstationen dock hade de inget till Kunming förren sen kväll så hittade ett bussbolag i närheten som hade en snabbus som skulle åka om 30 minuter vilket passade perfekt. Det sköna var att det inte var så många på bussen så jag kunde lägga mig tvärs över de 5 sätena längst bak.

Var framme 21:30 i Kunming och var även hemlös så kilade åter igen in på ett Internetcafe med förhoppningen att hitta något ställe att bo på, blev som vanligt tvärnej. Så bekladade mig att jag ej hade någonstans att bo och hon sa att det fanns hotell i byggnaden men då jag var på västra busstationen långt från centrum kändes ej det aktuellt utan hoppade istället i en taxi för att åka till tågstationen då dessa alltid ligger centralt. Pratade med taxichauffören på vägen att jag egentligen var ute efter ett boende i centrum så han släppte av mig på ett ställe där de ville ha 200 yuan per natt, kändes lite bittert och dyrt för Yunnan efter att ha betalat 30 kronor de andra nätterna. Så tackade nej och taxikillen ville då köra mig till ett ställe 30 meter bort men sa att det är ok jag kan gå. Antar att han fick provision om han lyckades få någon att bo på hotellen.

Tog en liten promenad runt i kvarteren och såg sedan en skum skylt där det stog rum på kinesiska men det ledde upp i en kolsvart trappuppgång så kändes inte helt bra utan tänkte om och kilade in på ett närliggande hotell där de ville ha 138 kinesiska för en natt. Kände som ett bra alternativ och det var riktigt fräsch, var skönt att ha ett eget rum med dusch och toalett efter alla sovsalar även om jag varit själv i dem. Från toan fanns det även ett enormt fönster ut mot sängen på samma sätt som då jag var i Yangshou, de som ej kommer ihåg hur det såg ut kan kolla här.

Har kommit tillbaka till Peking efter 9 dagar i Yunnan, det var en trevlig tripp med ibland lite oväntade händelser. Resan startade lite stormig då jag gick förbi kontoret på skolan och skulle lämna en utvärdering om året som hade varit. De undrade varför jag hade skrivit på engelska men sa att ingen berättade att jag skulle skriva på kinesiska så för att kunna uttrycka mig bra så använde jag engelska. Fick till svar att jag måste skriva en ny och sa att då får de den i juni eftersom jag flyger till Yunnan om 3 timmar.

Då de fick höra att jag skulle resa iväg i 9 dagar blev hon helt galen, undrade om de inte har någon som helst kommunikation på skolan då samtliga mina lärare visste om det och efter lite högljudda diskussioner så sa hon: “JAg vill påminna dig om att du är här på ett stipendie från Kinesiska staten”. Kunde inte mer än svara att jag är den ENDA som har varit på varje klass så om de skall börja ropa och skälla så får de nog börja att göra det på de som dyker upp en gång i veckan eller mindre. Efter jag sagt det så hade hon inget mer att komma med utan blev tyst…

Fick även en ny lapp där jag snabbt skrev utvärderingen på kinesiska och den blev väl då som alla andras, typ det har varit kul, lärt mig mycket osv. Så ingen riktig utvärdering som jag först skrev då jag bla skrev att det var för mycket fokus på skrivande mm men huvudsaken för dem är väl att det står på kinesiska inte att de får ett papper de kan lära sig något av.

Efter en flygresa med timmeslångt stopp i Kunming var jag framme i Lijiang.  Flygplatsen låg fint mellan bergen och hittade snabbt en flygbuss för att ta mig in till centrum. Var en fin resa in med mycket berg och olika odlingslandskap, fick helt klart en känsla av att man upplevde mer av det äkta traditionella Kina. Från busstationen blev det en taxi mot gamla stan och då jag kom dit förstog jag ganska snabbt att känslan av en gammal traditionell kinesisk stad har sedan länge förbytts till ett turistmecka. Varje hus var väl inklädd i gula neonlampor som jag antar inte fanns där förr i tiden och överallt var det fullt med turistaffärer där alla sålde samma saker. Det lustiga med det hela var att överallt hänger det skyltar som anvisar att man skall hjälpa till att bevara den traditionella historiska staden Lijiang men stadsförvaltningen verkar helt ha bommat detta på egen hand. TRäffade ett holländsk par dagen efter som hade samma uppfattning som mig att Lijiang var för kommersiellt och gjorde en bra liknelse, “ser ut som Duisneyworld”.

Efter att ha kollat och gått runt lite kilade jag in på ett internetcafe för att kolla mailen men det visade sig vara omöjligt. Fick en lapp visad där det stog att jag måste minst vara andra generationens kines för att få göra det och undrade varför. Sa att jag hade använt internet på alla andra ställen i Kina inklusive Lasa som ju borde vara mer kontroversiellt men hjälpte ej utan bara att ge sig av. Så kilade bort mot det hostel där jag hade bokat rum, låg lite avsides men samtidigt skönt att komma undan från alla discon mitt i Lijiang. Hade bokat en säng i en dorm och löste sig så bra att jag även var själv i rummet, en lustig detalj som jag kommer ihåg var att på varje säng hängde det en liten elektrisk läslampa men det fanns bara ett uttag i hela rummet så blev att köra med ficklampa då uttaget ej var i närheten av sängen. Antar att det är en marknadsföringssak, de kan säga att alla har en egen läslampa men de behöver ju inte nämna att den är obrukbar…

Bokade in en busstransport till Tiger Leaping Gorge med hostelet till nästa dag där jag planerade att vandra i 2 dagar. I minibussen dit pratade jag med de övriga som också kom från hostelet, däribland det ovan nämnda paret från Holland (Joeri och Gurtje) som blev de jag vandrade och slog följe med den mesta av tiden. Väl framme så började vi som ett litet förvirrat gäng gå vidare då det inte var helt klart hur man skulle gå i början. En kines hängde på oss med häst och förstog inte varför men förstog att snart att det var visst deras affärside att tjäna några slantar om vi ej orkade gå i solskenet eller ville hänga av oss ryggsäckarna på hästen. Snart stog det klart att en tjej från Singapore inte orkade så långt utan satte sig ner med hästkillen medan vi andra gick vidare. Kan ju undra om de är extra veka därborta då det var samma i Tibet där Jane i min turistgrupp höll på att dö i varje uppförsbacke…

Det var en fin dalgång som vi vandrade uppför och det var riktigt tuff stigning att göra i 30 gradig hetta så gick åt mycket vatten. Då vi nästan kommit upp på toppen passerade vi en försäljare som ville sälja vatten, öl eller mariuana. Har tidigare läst om att det växer fritt runt Dali så de försöker väl sälja till turisterna som passerar. Joeri tog fram kameran för att fota men då ropade damen “No Photos” då det är olagligt med mariuana i Kina.

Fortsatte sista biten till högsta punkten (runt 2700 möh), där var det en liten bom ut på en stig med en skylt att det stog 8 yuan om man ville ta kort och satt en liten kines och vaktade. Han sa att det ar han som hade byggt stigen (10m) och huggit ut de trappliknande stegen vilket skulle ha tagit 9 månader.

Han släppte förbi oss och sa att vi kunde titta gratis, självklart men tanken att vi skulle bli sugna att ta lite bilder. Var ett fint ställe så för att göra det lite enkelt så sa jag att han kunde få 5 kronor vilket han gick med på och sedan blev det att ta en massa bilder. Joeri hjälpte mig och de andra var lite nervösa då jag satte mig en bit från kanten men efter att ha varit på kinesiska muren de senaste 2 helgerna och botat min höjdskräck så var det inga problem.

Färden gick sedan lite nerför längsefter dalgången och det var mycket träd och buskar som hade växt upp runt om så var svårt att se något. Sa att jag var lite besviken då det inte var lika spektakulärt som jag hade förväntat mig och att kanske har alla mina resor till det norska fjordlandskapet gjort att jag inte var lika imponerad som jag hade hoppats på. Hade planerat att på Tea-Horse guesthouse och det visade sig vara helt rätt, några hade planerat att gå längre men även de hamnade här. Gästhuset var fint och stort så enkelt att konstatera att de tjänar riktigt bra på alla turister som passerar förbi även om boendet och maten inte var dyr men det som gäller är väl: “Många bäckar små blir en stor å”.

Var skönt att ta en uppfräschande dusch efter den långa dagen och blev tidig sänggång för samtliga som var rejält trötta. Planen var att se soluppgången så ställde klockan på 06:00 men vaknade till några minuter innan av att jag hörde någon skrek i jämn ton med lite mellanrum en bit bort. Kilade upp och vi samlades och kollade efter 30 minuter konstaterade vi att det verkade som att solen följde bergsryggen och bestämde att det var bättre att käka frukost och se det under tiden. Solen lyckades inte heller klättra över under frukosten så blev att starta andra dagens vandring och se det på vägen.

Landskapet var mycket mer öppet här och gav fina vyer så det kändes skönt då dagen innan hade varit lite besvikelse. Fick lite soluppgång på vägen och mötte även ett tyskt par som hade bestämt sig att vända om då det pågick vägarbete och sprängningar på nedre vägen som man måste åka för att komma tillbaka och de hade hört att det var endast att möjligt att köra tillbaka på lunchtid och de ville ej riskera att fastna därborta då de hade flyg dagen efter. Hade också hört detta rykte men andra sa att det inte var sant så hoppades att det skulle lösas då man kom fram.

Kom fram till halfway guesthouse som ligger halvvägs om man kilar hela vägen till nån gammal färja (kan även nämnas att deras toaletter hade en grym vy ut över dalgången). Blev en paus med lite enklare lunch innan det var att kila vidare. Passerade  några vattenfall och det blev många bilder knäppta på vägen. Väl framme vid Tinas Guesthouse som var stället jag planerade att ha som målgång konstaterade jag att de gjorde allt för att utnyttja de som vandrade och de skulle ha 180 yuan för att köra en minibuss tillbaka till starten (20-25km). Gissar på att det inte är många som stannar där och kändes inte heller helt fräscht och personalen var oengagerad så Joeri och Gurtje fortsatte till ett annat gästhus då de planerade att vara kvar ännu en dag. Kan även nämna att det var först här då vi önskade varandra en trevlig resa som jag fick reda på vad de hette då vi bytte mailadresser.

Jag och 4 andra lyckades efter ett tag få ner bussresan till 150 yuan så att det skulle vara 30 på skalle vilket fick vara ok. Bilfärden tillbaka var inte helt enkel då det var något av det guppigaste jag har upplevt samtidigt som vi åkte mitt i byggarbetsplatsen. Efter ett tag var det ej möjligt att köra längre och chauffören lovade att det skulle finnas en bil att åka med på andra sidan men att vi skulle ge honom alla pengar, kändes mest som lurendrejeri och tillsut fick vi dealen att han fick 80 och sedan skulle någon hämta oss på andra sidan av bygget som skulle få de sista 70.

Blev nog att gå närmare 1 km längs bygget och vi fick tom klättra över större urspränga stenblock på vissa ställen. Transporten väntade iallfall på oss på andra sidan och tillslut kom vi ner (tog nog 2,5 timme att komma tillbaka den korta sträckan) och kunde ta en buss tillbaka mot Lijiang. Hamnade nog i den mest långsammaste bussen i området, chauffören stannade tom och köpte jordgubbar på ett ställe. Ingen tyckte det var det minsta konstigt och jag konstaterade att sånt händer bara i Kina.

Väl tillbaka i Lijiang blev det middag med några jag träffade på bussen innan jag kilade in på ett annat mer närliggande hostel, konstaterade dock att det luktade lite mögel men var iallafall även ensam i rummet på detta ställe förutom en ödla som smög sig in. Av den återstog det dock endast ett stor skoavtryck på väggen en minut senare…

Näste dag gick jag upp och kilade ut i Lijiang innan alla turister och affärer uppnade och då när det heller inte var några neonlampor tända så fick man iallfall se Lijiang när det är som bäst och har lite historisk känsla. Turistade lite innan det blev att åka till busstationen för att ta mig vidare.

Biljettköpet blev inte helt lyckat, frågade om en biljett till Dali med en snabbus men det gick ingen förren efter två timmar så sa då att jag ville åka en långsam buss då restidsskillnaden endast var 1 timme mellan alternativen. Fick min biljett som var mycket dyrare än väntat och på den stog det från Lijiang till två tecken jag ej kände igen. Så efter att ha kollat min ordbok så konstaterade jag nog att de hade gett mig fel biljett. JAg hade köpt en biljett till Mangshi och inte till Dali med en långsam buss (manche). Så tillbaka till kassan och sa att det hade blivit fel, visade tecknena för Dali och skillnaden mellan långsamt och snabbt med handen för att göra mig förstådd. Fick en ny biljett och tillbaka 75% av det jag tidigare hade betalat och var efter lite strul äntligen påväg till Dali.

Förra veckans tripp till Jiankou blev det inget med på grund av regn så istället gjorde vi ett nytt försök den här helgen. Blev jag, Kevin och hans kollega Carlos som åkte så precis som helgen innan möttes vi upp i Dongzhimen, var rädd att jag skulle vara sen men visade sig att jag var först på plats…

Då vi kom till Huairou som var slutdestination för bussen så började Kevin förhandla ut genom fönstret vid varje busshållplats och vi lyckades få tag på en som körde oss för 80 kinesiska vilket var helt ok då det är en ganska lång tripp. Stannade vid ett snabbköp för att handla lite yoghurt till frukost samt lite brödbullar att ha med på färden.

Väl framme i Xizhazi som var vår utgångspunkt fick vi riktningen mot Jiuyanlou (ett vakttorn med 9 stora fönster på varje sida) utpekad av en tant och så var det bara att ge sig av. Tanken var att ta sig till Jiuyanlou och sedan följa muren tll Zhengbeilou där vi skulle övernatta, var lite skeptisk till detta då jag har läst att det är väldigt långt och väldigt svårt att hinna med under en dag.

Kom upp på muren efter cirka 45 minuters vandring norr om Beijingjie där muren delar sig och går i tre riktningar, då vi skulle upp dit senare så lämnade vi våra väskor och tog varsin vattenflaska innan vi fortsatte norrut mot Jiuyanlou. Såg snabbt ett torn som skymtade väldigt långt borta i dimman som jag trodde att var Jiuyanlou, de andra lyckades inte ens se det men då vi kom närmare visade sig att jag hade sett rätt. Jiuyanlou ligger högst upp på en rejäl kulle (ca 1000 möh) och muren upp dit är helt förfallen och övervuxen så med typ 750 m kvar att gå (kraftigt uppför och obanad terräng) bestämde vi oss för att vända då vi räknade med att det nog skulle ta 2-3 timmar innan vi var tillbaka på samma ställe och det skulle göra det omöjligt att hinna dit vi ville för kvällen. Samtidigt var det även väldigt disigt så utsikten skulle nog inte alls vara så bra som man skulle önska om vi kom upp dit.

Återigen tillbaka där vi startade på muren var det bara att hänga på sig väskorna för att börja bestiga Beijingjie. Kan nämnas att muren i Jiankou är på många ställen i väldigt dåligt skick samtidigt som det är ganska många branta backar så det tar lång tid att gå då det gäller att hålla koll på vart man sätter fötterna.

Muren upp till BEijingjie var inget undantag utan det blev att använda alla fyra tassar för att ta sig upp. De sista 20 metrarna innan vi komm upp var rejält branta men det gick fint att klättra upp. Att muren har blivit överväxt är många gånger en hjälp då man tar sig upp för backarna då det som känns säkrast att hålla sig i oftast är buskar och mindre träd då de sitter rejält fast till skillnad från vissa av stenblocken till muren som är lite lösa.

Uppe blev det att stanna för lunch då klockan hade blivit lite mycket på grund av vår tur mot Jiuyanlou. MAten bestog av bröd och nudelsoppa som vi kokade på Kevins campingkök. Var skönt att få i sig något mer rejält än bara mackor, kan konstatera att utsikten från middagsbordet var magnifikt.

Efter en rejäl klättring väntade självklart en brant nerförsbacke,  föredrar att gå uppför då det är mer skonsamt för knäna än att behöva bromsa utför som sliter väldigt hårt. Här mötte vi även de första andra människorna på muren, det var ett gäng äldre kineser som sa att om 100 m finns det en stig där man kan gå förbi nästa passage (Yingfeidaoyang och Tianti) då den var väldigt brant. Vi fortsatte dock vidare och passerade 2 korta branta partier där vi tog av oss ryggsäckarna och istället använde rep för att dra upp dem. Kändes skönare att ta sig uppför de branta stegen utan att ha 10 kilo som hängde på ryggen.

Mötte ännu en grupp kineser på nästa kulle som pekade på en väg runt som vi borde ta då det var för brant och farligt att gå på muren. Diskuterade lite och med tanke på att den var helt fallfärdig och lutningen var 85 grader så blev valet det säkra att gå runt stigen för att komma upp på sidan på Yingfeidaoyang. Vet inte om den här stigen egentligen var enklare men det var helt klart säkrare. Var fortfarande ganska brant och det blev att dra sig upp i lite buskar mm för att ta sig upp för den vältrampade stigen.

Väl uppe var det en grupp med kineser som hade kommit dit från andra hållet och skulle försöka gå ner den vägen som vi skippade på muren. Tittade ner hur det såg ut och det var rejält brant, samtidigt känner jag själv att det är mycket värre att gå nerför ett brant parti än att gå uppför så deras väg verkade väl komplicerad och farlig.

Blev en vattenpaus innan vi fortsatte mot nästa kulle som precis som alla andra var brant men iallafall lättvandrad då muren var i förhållandevis bra ordning. Mötte lite fler kinesiska vandrare och det man tänker på är att det är väldigt konstiga personer som var där. Mötte ex familjer med deras 8-10 åriga barn som gick dessa svåra passager. Hemma i Sverige kan ju nästan inte barn kila ut och leka utan hjälm och det blir mer och mer varje år (cykelhjälm existerade knappt då jag var liten och ansågs rejält töntigt då det väl kom). Här såg man ungar som nästan klättrade uppför berg.

Precis en sån familj mötte vi vid nästa branta ställe där vi skulle nerför. De hade kommit upp och vi tittade ner på muren som var i dåligt skick samt att det var en som höll på att ta sig upp där. De sa att det är lättare brevid muren och pekade på vägen som de precis hade klättrat upp. Så jag och Carlos började försiktigt ta oss ner där medan KEvin väntade ett tag. Efter några meter sa jag åt Carlos att jag vet väl inte hur enkelt det egentligen var och han höll med att upp är nog enkelt men ner då man inte ser riktigt vart man skall placera fötterna är svårare.  Men sakta men säkert kom vi ner, Kevin kom ett tag efteråt. Han hade kollat lite på vägen på muren men konstaterade att det inte var möjligt att ta sig ner den vägen.

Det som nu återstog av de riktigt branta partierna var en smal och ganska brant murpassage, den var dock glädjande helt intakt så bara att sakta kila ner. Även om det nu inte var några rejält branta delar så gick det fortfarande upp och ner i cirka 45 grader och benen blev mer och mer trötta. Vi började inse att vi kanske inte skulle kunna ta oss hela vägen till Zhengbeilou till kvällen men sa att det är bara att promenera vidare för att se hur långt vi orkar gå.

Efter nån mer timmes promenad kom vi ner till lägsta passet och från där är det rakt upp mot Zhenbeilou (kanske 1km fågelvägen men 2-3 km i verkligeheten) men självklart cirka 5 branta kullar upp och innan man kommer dit. Här passerade vi faktiskt ett brudpar som hade tagit sig långt för att ta sina bröllopskort (brukar ju se dem i parkerna…). Muren uppför till första vaktornet efter det var väldigt lång och efter en hel dags avancerad vandring så kändes det verkligen i benen.

Väl uppe vid tornet planade det ut i några meter och vi såg en rejält kraftigt stigning där muren hade förfallit som några kineser höll på att ta sig ner ifrån. En dam i sandaler passerade oss medan vi vilade ut och vi kunde inte mer än skratta att hon gick dessa delar av muren med så simpla skor. De övriga kineser i hennes gäng som var på väg ner var heller inte direkt klädda för tuff vandring utan kunde mycket väl ha kommit från ett enklare möte på ett företag. Är verkligen fashinerande att se alla de olika personligheter som gick på de här delen av muren. Vi gick framåt medan det kom ett gäng med kinesiska studenter från andra hållet som skulle ner, säg helt galet ut då de försökte ta sig ner och jag bara väntade att någon skulle ramla mot en säker död.

Skönt nog fanns det en avstickare som man kunde ta från det partiet där det började bli riktigt brant så vi kunde ta oss upp utan några större bekymmer. Uppe vid nästa torn var klockan 17:45 och vi var alla rejält trötta men det var inget fint torn att stanna i så vi satte kurs mot nästa. Sa lite skämtsamt att det är ju bara 70 meter. Som alltid i Jiankou innebär det dock 100 m rakt ner och 100 m rakt upp innan man har avverkar de 70 metrarna (fågelvägen).  Benen var rejält trötta och det var skönt att vi ej fortsatte även om man blickade bort mot Zhengbeilou som inte var så långt borta men de övriga ville inte ge sig på att göra den sista stigningen.

Tornet vi hade valt var tidigare använt för övernattning och någon hade ordnat med en stenbädd från fallna murstenar. Kan tilläggas att bädden var uppe på taket så det fick bli en natt utan tak över huvudet men skulle nog bli bra. Lagade lite nudelsoppa även till middag och sedan höjdpunkten Pekinganka, Kevin och Carlos hade köpt en färdiglagad anka dagen innan som KEvin hade burit med sig under dagen. Var gött att få lite mer kött än att bara tugga nudlar. Under tiden vi åt passerade det även ett gäng med tyskar som tyvärr slog läger i nästa torn. De verkade mer bekväma då de hade tält, sammanlagt 4 eller 5 tält satte de upp.

Som de flesta tyskar var de rejält högljudda men tänkte att de väl skulle tystna efter ett tag. Efter middagen så blev det lite Ahlgrens Bilar och tal om dagen som varit och vi konstaterade att det var synd att vi försökte gå till Jiuyanlou, hade vi skippat det i början så hade vi lätt hunnit ända till Zhengbeilou (hade ej varit ensamma där då vi såg lite ficklampor från toppen). Inget att vara bitter för utan bara att lägga sig ner på stenbädden som täcktes av mitt rejält slitna liggunderlag som nog hade fastnat och repats mot varje buske under dagen…

Klockan var nu 20:30 det var kolsvart då solen hade gått ner en timme tidigare, var nog det tidigaste nån av oss hade lagt sig… Samtidigt var det välbehövligt att få lite vila efter dagens tuffa vandring. Var lite disigt men gick att se de kraftigaste stjärnbilderna som exempelvis Karlavagnen. Innan vi släckte ljusen (hade med mig äkta IKEA-ljus) så ställde vi klockan på 04:00 för att kunna se soluppgången.

Det gick fort att förstå att det inte skulle bli en natt men god sömn. Min bädd var stenhård och inte helt jämn samtidigt som det 100 meter bort befann sig några högljudda tyskar. Försökte iallfall se till att vila så mycket som möjligt, efter nån timme blev det lite väl kallt så satte på mig brallorna utanpå långkalsongerna som jag hade i min tunna sovsäck.

Hörde ej då klockan ringde men Kevin slog snabbt av den då han konstaterade att det var disigt. Då jag inte sov pga av att jag lyssnade på tyska kampsånger och skrik lite då och då så blev det ändå att kila upp vid 5 för att ta lite bilder på den lilla antydan till soluppgång som fanns. Såg att det fortfarande var två tyskar uppe som skrek och ropade efter förmodligen 10 öl för mycket.

2 timmar senare kvicknade även Kevin och Carlos till och det blev att klämma ett paket nudlar till frukost innan vi packade ihop och begav oss vidare. Då vi kom in i tysklägret såg jag en intressant sak, ett öppnat kondompaket så verkar som att någon hade varit extra kulturell under natten. Kevin och Carlos började diskutera om det bara var män eller om vi hade sett några kvinnor kvällen före…

Var en tysk som såg riktigt sliten ut som satt och drack vatten och taket på vaktornet såg ut som efter Hultsfred. Får verkligen hoppas att de städade och tog med sig alla burkar och flaskor därifrån då det ser så fruktansvärt dålgit ut med alla flaskor som man då och då ser liggandes vid muren.

Inte långt efter att vi hade passerat tysklägret kom vi till ett ställe där det skulle vara en beryktad metallstege som är fäst med ståltråd mm vid bergväggen. Kevin hade gått här för en månad sedan och då fanns den på plats. Nu hade någon sågat ner den och tagit på hela konstruktionen vilket var väldigt konstigt. IStället hade någon byggt en trästege där stegen var fastsatta med ståltråd istället för spik. Det jobbiga var dock att den inte var färdigbyggt eller om det hade tagit slut på ståltråd då de gjorde den då det saknades steg de sista 2,5 metrarna… Sista stegen var inte ens fastsatt utan låg fastkilat så gott det gick.

Gick upp på den och kollade men kändes inte som något alternativ att försöka klättra vidare på endast stöttorna samtidigt som man försökte få in ett ben mot bergväggen 80 cm bort. Ett misstag som lett till ett fall skulle förmodligen vara dödligt så vi tittade runt för en alternativ väg och hittade en enklare passage som var lite längre men kändes skönt att slippa stegen. Vet ej om vi hade vågat oss på den men det hade varit en väldigt lång väg tillbaka om vi ej hade hittat den andra vägen.

Efter detta var det bara att fortsätta uppåt till Zhengbeilou, väl uppe träffade vi ett gäng fransmän som hade sovit där och hade kommit ganska tidigt på eftermiddagen för att bara ta det lugnt och ha en trevlig dag och skulle nu fortsätta mot Mutinayu precis som oss.  Tog lite paus och fotade lite men tyvärr var det lite väl disigt så vi hade inte samma fina utsikt som för 2 månader sedan då jag, Jan, Larissa och Marco var ute på tur.

Nu var det bara att ta snabbaste vägen till Mutianyu, då mina ben var rejält trötta så var jag inte sugen på att vandra upp i Oxhornet då det är ganska jobbigt att ta sig nerför då det inte finns några steg så vi beslutade att använda en stig som gör att man slipper gå upp och sedan ner på nästan samma ställe.

Väl i Mutianyus renoverade delar började vi möta endel människor och vi kände oss inte direkt fräscha med våra vita t-shirtar som var mer brunfärgade. Köpte några högt prissatta öl (fortfarande billigare än Systembolaget) innan vi fortsatte våran färd mot Mutianyus rodelbana som vi tänkte åka ner med. Vi höll bra tempo då vi inte tyckte att det fanns något som direkt intresserade på den här delen och det var lite typiskt då jag trampade snett på en mursten som var trasig och urgröpt. Hade klarat alla möjligt konstiga stenar och klättringar men så stukar jag foten på de renoverade delarna…

Att åka rodel skulle bli kul, många år sedan jag senast åkte i Hundfjället och nämnde på åt Kevin att det gäller att sitta mitt över hjulen. Tyvärr uppfattade han inte riktigt detta och det tog inte många kurvor innan jag och Carlos var ikapp honom så blev att stanna till och sedan köra någon snabb kurva innan jag fick bromsa igen sen på samma sätt igen. Undrade då vi kom ner om han var helt skräckslagen för fart men han tyckte han hade gasat hela tiden men tyvärr så satt han väl placerad på ett sätt att bromsarna hela tiden låg på. Så ingen direkt speed som avslutade campingturen.

Väl ute bland souvernirstånden blev det att köpa varsin glass medan vi diskuterade med en chaufför vad han ville ha för att köra oss. Lyckades få ner priset till 40 Yuan för att komma till Huairou vilket kändes riktigt bra. Kan tilläggas att Mutianyu är mycket närmare till Huairou än vad Xizhazi är vilket är orsaken till att det blev så olika pris på resan dit och hem.

Sorry to say i havent got time to write in english since i have to finish my packing for Yunnan.

För några dagar sedan köpte jag flygbiljett till Lijiang i Yunnan och även en returnbiljett från Kunming till BEijing så nu är det äntligen dax att slutföra resan jag gjorde i januari och februari som jag ju hade planerat att avsluta i Yunnan men ställde in på grund av det kalla vädret. Om inte vädret ställer till det så blir det att vandra lite i nordvästra Yunnan som även är södra Himalaya, ska finnas några fina ställen där runt några bergstoppar som fortfarande ingen har lyckats bestiga.

Så nu på fredag den 21:a bär det av och sedan kommer jag tillbaka till Peking den 30:e, får väl se om jag kommer att kunna uppdatera bloggen under tiden jag är där men hoppas kunna skriva något kortare iallafall.

A few days ago I bought tickets to flyu to Yunnan so now its finally time to go where i planned to ende the trip in February, will fly to Lijiang on Friday the 21st and return to Beijing from Kunming on the 30th. Hope to be able to do some hiking in the southerns Himalayas.

I helgen som var hade jag och Kevin (som jag träffade då jag och Helene var till kinesiska muren) planerat in en övernattningstripp till muren. TAnken var att upptäcka mer av Jiankou dit jag och Jan åkte tidigare, tyvärr stoppade vädrets makter oss då det i väderprognosen visade regn. Kändes inte som ett bra alternativ att vara i det högst belägna tornet om det skulle börja åska (kan nämnas att det visade sig vara ett bra val då det blev ett rejält åskväder på lördagskvällen).

Istället fick det bli plan B som jag presenterade, det var att åka till Simatai för att försöka se topptornen (望京樓 och 仙女樓), Sky Bridge (天桥) och Heavenly Ladder (天梯). HAr önskat se det sedan två år tillbaka då jag först läste om det och varje gång jag har gått mellan Jinshanling till Simatai har jag tittat drömmande mot toppen.

Mötte upp Kevin vid Dongzhimen på lördagsmorgonen för att ta bussen till Miyun för vidare transport. Väl framme i Miyun blev det en väldig diskussion med svarttaxiförarna om vad de skulle ha för pris och om de skulle vänta tills vi kom tillbaka. Efter lite förhandling så slutade det på 90 kinesiska, dock hade vi inte räknat med att de körde bort till en annan minibuss där vi dumpades in. Så slutade med att vi var 8 pers, en massa grönsaker samt 10 stora levande fiskar i en sopsäck…

Har läst mycket om platsen och för att undvika att riskera livet för att komma till toppen så hade vi sagt åt föraren att köra oss till en närliggande by där man kan gå upp från sidan berget upp till muren. Detta bla för att undvika att riskera livet på vägen upp samt att komma runt vakterna som stoppar besökare som önskar komma upp. Orsaken till vakterna är att det tidigare har dött personer då de trillat av den här delen av muren.

Då alla andra hade gått av så körde chauffören oss till vårt slutliga mål, iallafall var det vad vi hade förväntat oss. Istället stannade han dock vid korningen till avtagsvägen som vi skulle åka på. Vi kunde se toppen långt borta och sa att han inte skulle köra längre om han inte fick 30 kuai till. Så blev en vild diskussion där vi bland annat började gå vidare på vägen då vi tänkte att han väl skulle ge upp men han bara ropade och skällde på oss. Försökte erbjuda honom 10 kuai men han ville inte ta det heller så slutade med att vi gav honom de 90 kinesiska och så gick vi istället.

Vägen delade sig snabbt i två delar där den ena verkade gå mer rakt fram så tog den, tyvärr var den slut efter ca 100 m så då blev det att kila igenom rosenbuskar och äppelträdodlignar med endel rivsår på armar och ben som följd. Gick en gammal bäckfåra upp där de hade byggt upp terasser av sten med 30 meters mellanrum som var ca 2 meter höga som vi fick lov att bestiga.

Var inte den enklaste vägen att gå men det gick iallafall framåt då vi hade börjat komma upp där det gick lite mer uppför så hittade vi tillslut en stig som vi följde. Upptäckte snart att den gick sicksack uppför berget och att vi nog tillsut hade kommit på rätt spår. Sista hundra meterna innan vi kom upp var riktigt brant men det gick fortfarande fint att gå. Tittade även bakåt och kunde konstatera att vi hade blivit avsläppta vid fel väg och hade nog bara behövt gå 1/3 av längden om vi hade blivit avsläppta i byn dit vi ville åka. Såg även den vältrampade stigen som gick från byn så hade varit ett enklare alternativ…

Men inget att klaga på vi hade tagit oss upp och hittade snabbt en stig på andra sidan muren som jag antog var den jag läst om så att man kan undvika de farliga delarna. Gick upp till öster där man endast ser fragment av muren samt endel vaktorn på otillgängliga toppar innan vi vände om och vandrade upp mot topptornet Wangjinglou (望京樓). Hårifrån sägs det att man kan se ljuset från ytterdelarna av Beijing i klart väder,  det var iallfall inget som var möjligt i lördags…

Väl vid tornet slog vi oss ner för lunch och kan säga att ölen jag hade köpt i Miyun medan vi förhandlade priset för resan smakade riktigt fint. Var skönt att bara sitta ner och njuta av utsikten och vila upp inför resten av dagen.

Efter lunchen gick vi runt tornet för att spana in ett av murens riktiga mästerverk, Simatais Sky Bridge. Det är en murdel är 150-200 meter och går högst upp på en brant bergsrygg, muren är som smalast 40 cm och blir aldrig bredare än ca 70 cm (precis i början och slutet).

Tog lite bilder från de första metrarna och det var verkligen en vacker syn. Då både jag och Kevin är lite nyfikna (förmodligen mer än vad som är nyttigt) så började vi diskutera hur långt det verkade vara möjligt att gå innan det blev farligt. Såg ett ställe där muren försvann ner för att sedan gå kraftigt upp igen och täntke att det nog kunde vara vändpunkten. Så vi började gå lite, jag gick på sidan av muren då jag inte gillade trappstegen (typ 50-150 cm) och då det var väldigt smalt fanns det inget att hålla sig i utan det var bättre att gå bredvid och hålla sig i muren.

Detta fungerade bra de första 30 metrarna även om jag fick ta ett par kliv över några stup. Efter detta fanns det inte längre något berg att gå på så bara att kravla sig upp på muren. Har respekt för höjder och mina ben kändes lite veka så blev att hasa sig fram på baken med ett ben på vardera sida muren för att känna sig trygg (Kevin gick dock uppe på muren vilket kändes helt galet). Cirka 20 meter senare kom vi dit vi tidigare funderade på att vi skulle behöva vända och det var mycket riktigt ett tvärt dropp på 3 meter, då jag hittade en bra väg ner från muren hade Kevin redan klättrat ner på ett lite krångligare ställe. Vägen upp var däremot enkel då stegen var ca 50 cm höga även om de var ganska branta. Efter att ha tagit oss över ännu en topp kom vi till en väldigt brant passage (3 meter upp) där det var omöjligt att gå på muren.

Började diskutera om det var enklast att gå vidare på norra eller södra sidan. Då södra verkade bäst (vet ej om detta var rätt val) och det gick fint att klättra upp på bergväggen fick det bli den sidan. Väl uppe följde vi försiktigt muren och kom sedan fram till ännu en brant passage (kanske 70-80 grader). Vi behövde klättra ner efter bergsväggen ca 3 meter för att sedan ta oss upp på muren, Kevin klättrade först och jag försökte guida honom för att det skulle gå bra. Innan jag gav mig ut på bergväggen tittade jag noga hur det verkade och tanken slog mig heller inte att vända tillbaka utan tog det väldigt försiktigt ut på sidan medan Kevin sa vart det fanns stöd för fötterna och tog mig sakta ner. Efter ett tag var jag äntligen på muren igen och det kändes skönt då ett tappat grepp på den delen hade varit det sista jag gjorde då jag hade hamnat nere i dalgången.

Vet ej om det hade varit ett bättre val att gå på norra sidan och har heller inga som helst planer på att ta mig dit och undersöka saken… Efter den här passagen var det lite lättare även om det fanns några till ställen där man behövde ta sig ner och upp för nästan 2 meter höga steg. De som jag hade undvikit i början var endast en meter och muren var bredare men kände mig nu säkrare (sånt som kan vara farligt om man tappar konsentrationen då ett fall på sidan av muren är förenat med livsfara) och hade fått in tekniken. Kröp nu istället framåt på alla fyra vilket fungerade mycket bättre.

Väl framme vid nästa vakttorn kunde vi pusta ut och vet itne hur länge det egentligen tog men 30-45 minuter är nog en bra gissning där det mesta av tiden gick åt för att hitta bästa vägen samt självklart ta endel bilder. Även om vi nu hade passerat Sky Bridge så var det farliga inte över men då de kommande hundra metrarna var på en förhållandevis rak murdel (fortfarande 60 cm bred dock ej så mycket upp och ner) så kändes det nästan som en vanlig promenad i skogen.

Trots att det kändes enklare så tog jag det fortfarande försiktigt då ett fall på fel ställe mycket väl kan innebära döden. Behövde även klättra över ännu en liten topp som muren passerade innan det gick nerför. Skymtade några andra personer 50 meter bort vilket var oväntat då vi fortfarande var på det avspärrade området. Frågade om vakterna då vi kom fram och de sa att det var en där men han sa inget då de passerade honom för att gå vidare till Heavenly Ladder. Kändes skönt då vi hade diskuterat om vi skulle få böter när vi kom ner eller om det skulle vara lugnt.

Fortsatte vidare mot Heavenly Ladder som är en del där muren går brant uppför en bergsida, som mest 85 graders lutning. Oväntat gick det bra att gå ner här även om det gällde att klättra väldigt sakta. Detta främst då det var jämna mellanrum mellan stegen, typ 50 cm så inget problem att veta vart man skulle sätta fötterna.

Efter att ha passerat det sista avspärrade tornet så kom vi dit vakterna borde vara men det var oväntat ingen där. HAr läst om folk som träffat vakter som önskat ta en muta och även sagt strängt nej samtidigt som de har stått där med automatvapen men nu var det lugnt. Antar att det beror lite på vem som vaktar men har hört att det skall vara väldigt strikt.

Så bara att kila vidare och vi bestämde oss för att ta linbanan ner för att spara tid då sista bussen lämnade Miyun kl 18:30. Passerade några försäljare som sålde vykort före linbanan som jag stannade till och kollade på. Då jag tittade på ett på Sky Bridge sa han att det är uppe på de avstängda delarna vilket gjorde att KEvin svarade att vi har precis varit och gått över där. Fick till svar: 你们太厉害 (Betyder ungefär: Ni är för extrema!). Prutade och köpte några vykort av honom samtidigt som det kom två vakter som ville titta på våra Simatai biljetter, sa att vi inte hade några och köper då vi kommer ner. Gick vidare medan de svor lite…

Valet att ta linbanan ner var verkligen skönt, tittade uppåt och såg delarna som vi hade besökt och kunde konstatera att det inte var så långt bort, hade nog varit kortast att åka upp med linbanan och sedan följa bergsidan för att komma till de stängda delarna. Väl nere var det ingen som ville kolla våra biljetter utan bara att spana efter en bil.

Hade en dam som väntade på några tursiter som skulle till Miyun och lyckades deala att vi skulle få åka med för 30 kinesiska var. Träffade även på han som körde oss dit som gärna ville göra en deal men jag sa att jag föredrar att inte sponsra honom som blåste oss tidigare. Då damen turister kom så ville de ej ha oss i bilen då de väl ansåg att de hade betalt fullpris och varför då trängas med två lätt ofräsca typer…

Fick dock ta på en förare som lovade att köra oss ut till vägen för 15 kr styck där vi kunde ta bussen mellan Chengde och Beijing vilkt lät som en ok lösning. Dock stannade han i korsningen ut från Simatai där en annan minibuss mötte upp. Han skulle till Miyun och vi fick åka med för ytterligare 15 kuai per person. Kom till Miyun precis då en buss skulle lämna och hoppade på den (hade förresten ca 15 min innan sista bussen gick), visste knappt om det var rätt men det visade sig att vi hade hoppat på en av snabbussarna så tog en timme att komma tillbaka till Donzhimen

Kan väl säga att jag gjorde något som jag aldrig trodde att jag skulle göra då jag korsade Sky Bridge, har inga planer på att riskera livet på muren men efter att vi hade tittat ut från de första metrarna på Sky Bridge så verkade det görbart utan att ta en allt för stor risk. Med tanke på att jag har önskat se denna delen av muren de senaste två åren så var det ändå en grym upplevelse som jag inte skulle vilja ha ogjord. Samtidigt kan jag aldrig rekommendera någon att besöka de delarna då det är ett riktigt farligt parti och ett misstag kan leda till döden.

Last weekend me and my friend Kevin had decided to do a trip to the GW and the plan was to go to Jiankou to hike from Jiuyanlou to Zhengbeilou and sleep in Zhengbeilou but since the forecast said it was going to rain and it didnt felt safe to be in Zhengbeilou if it would be lightning we went for plan B.

Plan B was to go to Wangjinglou a place i always wanted to visit since the first time i walked from Jinshanling to Simatai 2 years ago. Went to Miyun by bus and go a driver for 90 kuai. Ended up being a minibus with 6 others and 10 big fishes in a plastic bag… Have been reading a lot and since i havent been planning to risk my life at the wall we had the driver to take us to Tangjiazhai (唐家寨), but when we got there he didnt want to drive more (unless he got 30 kuai more) than to the intersection from the main road. We tried everything, walked away since he should want he money but he just screamed at us to pay and finally we just gave him the 90 kuai and started a longer walk than expected…

After passing through some apple trees and rose bushes (not good with shorts) we ended up following a dried waterstream with some weird stone path that we had to climb and it was a tougher walk than expected. 2/3 up on the hillside we found a path that we could follow and as we got higher we could see that this was the path we should have gotten on if the driver have taken us to the correct place. He dropped us off in the wrong intersection…

The path was much easier to walk than before (no path at all) so just to continue with some break for water and after a while we go to the mountain side where it got a bit steeper but it was still no problem to walk up. Finally up the view was really nice, instantly saw that there was a path on the other side of the wall where we came up and thought that it was the path so we wouldnt be needed to cross Sky Bridge. After looking and taking photoes to the farmost east we headed up to Wangjinglou. Found a path that went on the north side on the tower that also seamed to be a way around the SKy Bridge but that i planned to check after having lunch. Cn say that the beer we bought in Miyun really tasted good after the 2 hours hike =)

After lunch it was time to have a look on Sky Bridge and take some photos. Since it was a bit scary i sat down during the photos while Kevin was more used to this kind of things and were standing on the wall. My legs was a bit shaky when i tried to stand without holding anything so wasnt an option…

Since both me and Kevin is a bit curious (probably more than are good for us) we said we just look a little bit more. In the beginning i found it easier to be on the south side of the wall even if i sometimes had to take big steps over drops that would have given me a fall for more meters than i could take… KEvin went on the wall and therefor had to climb the steep drops 1-1.5 meters.

After going down the perhaps 30 meters i had to climb up on the wall since there was nothing to stand on besides it… I definetly felt my respect for heighs and sat on the sky bridge while slowly getting forward but at the same time i felt it was doable. It was hard in the beginning to take the drops but they were mostly around 1 meter so it was ok. 20 meters more we climbed off at the north side since it was a drop around 2-3 meters.

Found an easy way off when KEvin already had started a harder climb… Crawled or what i shall call my technique (Kevin was walking while i didnt dare to stand up) over another hill and then we came to a place where the wall was 3 meters up so we had to choose to go on the south or the north side. We went on the south (since it seamed easier to get up), not sure if this was the best choice and got no intensions to try the north side…

It was kind of easy to get up, just to take it carefully as always since falling wouldnt be a good idea. At the top we just followed the side of the wall to where it started to get down again and discovered that we had to climb down on the cliffs for about 4 meters (perhaps 75-80 degrees) before it was possible to get up on the wall again and a mistake would definetly be deadly. Kevin went first and and then i followed after he succeeded with the climbing. Never really done rock climbing but had it a try and took it really easy and managed to get down with Kevin giving me some tips where to put my feet. Dont know if we had been able to avoid this part on the north side but the fall would probably have been lower if we would have ended up falling.

After this part is was kind of flat on the way to Xiannulou just had to climb one part of the wall that was about 1,7 m and also climb down one for 1,8 meters (dont really like those things). I had also found out the technique that worked good for me to get going on this kind of wall…

Finally at the Fairy Tower it was to have some water and relax before continuing, dont know if i now was used to the fear since i didnt found this part so scary (never good, thats when you makes mistakes). After walking on the wall for another 100 meters we met a group of 4 people that had walked up the normal way. Kevin asked about the guards and they said that there was one but he didnt do or say anything when they passed him… So good to know we probably wouldnt have any trouble when we got to the guards.

Showed them some pictures from Sky Bridge that i had taken before we continued to the Heavenly Ladder. HAve to say it was a very steep and long part but at the same time it felt like a walk in the park compared to the Sky Bridge. The steps was good like normal stairs even if we of course needed to use the hands but there was always something to stand on and all the steps had the same height. When we got down the ladder it was just to continue to the restored sections. PAssed some steep areas but had passed much worse during the day so no problem. Finally we got to where the guards were supposed to be located there wasnt even anyone there so i guess they are not so strict on the rules anymore. When the people we met even were able to just walk by when there was a guard there…

Since we were a bit lazy we ended up taking the cable car down and could see that it wasnt really that far to go from there so guess it might be the shortest way to hike from there.

Also met him down on the parking lot and he wanted to give us a bad deal for getting back but i told Kevin that i definetly didnt want to sponsor him if i had another choice. After looking around at some different options we got a very convinient transport with one of the minibus drivers that was on the way back to Miyun.

As some last words i can say that i did something i never thought that i was going to do when i went up there. I have no intensions to risk my life on the wall but when we started to check the first meters on Sky Bridge i noticed that it might be doable without taking a too big risk. After wanting to go up there the last 2 years i really feel that it was a great experience and nothing i would like to have undone. At the same time i cant recommend anyone to do it since only one mistake is needed for the trip to be a catastrophe.