Hade riktig tur på bussen till Mt Fuji, min biljett var till en plats med extra stort benutrymme och kunde sträcka ut på vägen. Pratade med ett par från england som såg framemot turen men de var lite oroliga för att åka på höjdsjuka. Själv räknade jag med att bli lite ur men hoppades på att det skulle gå fint.

Läste en informationsbroschyr som jag hade tagit på vägen dit och fick en liten chock då jag förstog att det skulle bli en mycket tyngre natt än jag räknat med. 5:e stationen dit bussen körde kom upp till låg på ca 2300 möh och toppen var på  3778 möh. Hade räknat med att det skulle vara 800-1000 höjdmeter som skulle avverkas men att inse att det var 1500 gjorde att jag förstog att det skulle bli en riktigt tung natt. Kan väl endast skylla på mig själv att jag inte har haft tid att göra min hemläxa riktigt så bra som jag önskat (tidsbrist) innan jag åkte dit vilket även gäller resten av Japan då jag har spanat vad jag skall se efter hand. Gillar normalt att redan innan resan ha kollat in de mest intressanta sakerna för att kunna få ut så mycket av resan.

Efter 2 timmars bussresa såg jag målet för natten eller jag kunde iallafall tänka mig det uppe bland molnen. Berget var verkligen stort och då molnen låg ganska lågt såg man bara basen av berget som försvann i molnet men kunde konstatera att det nog skulle bli en rejäl utmaning. Även om jag fortfarande var lite chockad över de 1500 höjdmetrarna så kände jag att det skulle bli skönt med lite äventyr istället för all betong jag hittils sett i Japan. Resan hade än så länge inte levt upp till förväntningarna så lite äventyr och natur borde kunna höja upplevelsen endel.

På vägen upp till 5:e stationen åkte vi igenom molnen och tiden visade sig vara perfekt då solnedgången hade kommit igång på allvar då vi kom ut ur molnen. Var verkligen vackert och man glömde tillfälligt bort det som skulle komma. Väl framme så konstaterade jag att endast en affär var öppen och alla restauranger stängda så ångrade att jag itne hade presat i mig några fler sushitallrikar för att ha mer energi innan klättringen. Träffade två franska grabbar som helt klart var sämre utrustade än mig, de hade hört att japaner i alla åldrar bestiger Fuji så de var helt oförberedda då de tänkte att det skulle bli lika jobbigt som att gå till den lokala korvkiosken. De hade inte ätit något och alla restauranger var stängda så de hoppades kunna ta något senare under trippen, de kunde iallfall köpa en löjligt dyr ficklampa för klättringen.

Vi startade samtidigt men de gick väldigt sakta så jag gick snabbt ifrån dem, i början gick det lite neråt vilket inte var positivt då jag visste att det var höjdmeter jag måste ta igen senare. Efter typ 15 minuter mötte jag en förvirrad och omtumlad kille som undrade om han snart var framme. Sa att det väl var tusen meter och han blev överlycklig att han snart var nere igen, han såg helt utslagen ut vilket  gjorde att jag undrade än mer vad jag hade gett mig in på.

Kilade mest utan pannlampa då det är ganska skönt efter att ha ögonen har fått vänja sig och man ser lite stjärnor samt att det kanske även är lite bra träning för mörkerseendet. Dock kanske man skulle ha käkat kattögon innan eller något sånt vilket borde kunna ge bra mörkerseende, iallfall om man skall tro klassisk kinesisk medicin (ät hud = fin hy, äta ögon = bra syn osv…).

För att undvika att drabbas av höjdsjuka tog jag det lugn och tog många raster för att dricka på vägen. Från 6:e stationen där jag fick en karta med lite information sicksackade vägen lätt uppför men kände mig ändå riktigt trött då jag nådde 7:e stationen. Såg skylten som det stog 2700 möh på och förstog att det skulle bli en tung natt. Härifrån och uppåt mot toppen fanns det lite stugor som man kunde stanna och sova i men det var ganska dyrt, minst 5oo kr och det enda som erbjöds var ett stort rum för alla där man låg på golvet men det var iallafall varmt.

Hade inga planer på att betala 500 för att sova 1 timme utan blev istället att sätta sig ner ltie här och var för att vila. Många satte sig utanför stugorna där de oftast hade en liten kioskförsäljningmen jag höll mig undan därifrån då man alltid satt väldigt öppet och det blåste kallt så sökte istället vindskydd bakom husen eller en stor sten. Det var svårt att veta hur mycket kläder man skulle ha på sig men körde med lite då jag vandrade och packade på mig då jag vilade för att itne bli kall och dra på mig en förkylning. Började med t-shirt då jag vandrade men då jag konstaterade att min utandningsluft var vit så blev det att sätta på mig jackan. Ett tag senare så kände man verkligen att det började bli kallt och natten och höjde gjorde verkligen sitt. Så stannade och grävde upp en handduk som jag hade med mig och svepte den runt min hals som halsduk (bättre menlös än rådlös…), var verkligen skönt att få lite värme och den räddade mig nog från att få en rejäl förkylning. Kan nämna att jag fick slå på pannlampan runt 7:e stationen eftersom det började bli så mycket folk och varje gång någon lyste på en så tappade man sitt mörkerseende så bara att köra med lampan vilket ioförsig var skönt då det inte direkt var jämn och fin mark.

Ju närmare toppen man kom desto trängre blev det, dels kom vissa ikapp mig samt att två vandringsleder gick ihop till en så det blev att köa innan man kunde gå uppför vissa ställen. Det var ioförsig bra att tvingas till vila då jag hade konstant huvudvärk och behövde vila för att klara klättringen. Så gott som alla japaner fuskade och använde syrgas, använde ingen i Himalaya och hade heller inga planer på att göra det på Mt Fuji. Hade med mig mina höghöjdspiller som jag köpte tidigare i år inför min tibetresa men som jag aldrig använde då och heller inte denna gång utan de får istället bli en present till chefen som skall cykla från Lhasa till Katmandu nästa år.

Vägen hade sedan länge blivit  en liten stig mest bestående av lava stenar så det gällde att hela tiden ta stora kliv för att komma uppåt. Då man kollade tillbaka på vägen som man hade vandrat så såg man en lång orm med pannlampor som ringlade sig uppför. Då jag vandrade uppför kom jag på att det hade ju varit häftigt att ha med sverigeflaggan och ångrade bittert att den ligger och skumpar på ett hav någonstans på väg till Sverige. Dock kom jag att tänka på att jag hade packat ner min brasilianska matchtröja och kunde ju göra något kul med den som nog skulle bli uppskattad av mina vänner i Peking.

Under hela klättringen blev man hela tiden uppdaterad med skyltar hur långt det var kvar till toppen men måste undra vem som har gjort tidsuppskattningen. Den var helt klart bra uppskattad men det är lite kul då det står 3,6 km och sedan beräknad tid 283 minuter, varför inte avrunda…

MEn det var skönt att se att tiden och avståndet minskade och då jag väl var uppe på nionde stationen stog det 400m och 30 minuter, lite längre tid än vad jag har sprungit 400 m på tidigare.

Nådde glädjande toppen runt 03:30 och där började genast alla att sätta sig ner och packa in sig för att vila och invänta soluppgången. Hade inte kollat vilket tid som soluppgången skulle ske men ville se det från högsta punkten på kratern som tyvärr var på andra sidan så började vandra runt kratern, då jag hade kommit halvvägs kollade jag bakåt och såg att det hade börjat lysa lite och att soluppgången nog skulle ske inom 30 minuter. Då vägen jag hade kommit ifrån helt klart var lättare än den som var kvar till högsta punkten tog jag ett snabbt beslut att springa tillbaka, hoppades att jag skulle undvika att bli riktigt dålig av höjden på grund av ansträningen. Rejält anfådd stannade jag 100 meter innan jag kom dit alla andra som väntade på solnedgången var, slog mig ner på sidan av ett av de få stora stenblock som fanns på toppen för att få vindskydd.

Bytte t-shirt för att hålla mig varm och tog på mig allt jag hade för att hålla värmen, var rejält kallt och gällde att itne bli för nerlkyld. Hade även släpat med mig min lilla sovsäck så vecklade ut den och stoppade den runt mig, var verkligen skönt att få på lite extra lager. Åt min sista macka och funderade på om jag skulle ta ölen men körde istället vatten och tänkte att alla bergsbestigare säger ju att det är först då man kommit ner som man verkligen vet att man har klarat klättringen så beslöt att ta ölen då jag var nere igen.  Kändes som riktiga visdomsord då jag var rejält trött i benen och hade under klättringen upp tänkt på om jag skulle överleva att gå nerför om några timmar. Såg inte alls framemot det och även om jag hade rört knät på statyn i Nara så smärtade mitt vänsterknä rejält och att försöka gå nerför en liknande stig skulle vara döden för mina knän och förmodligen ta en hel dag.

Då soluppgången närmade sig och under den tog jag som alltid en massa kort (för många) och pratade även men en äldre japansk man som sa att han brukar vara upp en gång om året, själv sa jag att det var nog första och sista gången… Utsikten och soluppgången var verkligen vacker och då den var klar blev det snabbt varmare. De flesta gick då till leden som ledde ner från Fuji medan jag istället kilade vidare till högsta punkten på kratern. Var ju ändå där så kunde jag ju inte missa chansen att nå den absoluta toppen.  Konstaterade att det var väldigt långt som jag hade gått tidigare innan jag hade vänt i mörkret.

Det var verkligen värt den extra vandringen att gå ett varv runt kratern. Såg de uttorkade flodspåren där det tidigare har runnit lava och det var en mäktig känsla att vara högre upp än något annat.Vid själva högsta punkten fanns det en liten stolpe där det stog att det var japansk högsta punkt och besökare började köa för att ta en bild med den. Tänkte först inte ta någon men kön var liten så varför inte, man hjälptes åt och de som stog bakom i kön fick ta kort på de framför. Då det var min tur kilade jag fram och de tog ett kort och ville genast byta men fick dem att vänta då jag ville ha ett till. Så plockade av mig jackan och alla skrattade lite då de såg min brasilianska matchtröja. Kan väl även säga att det utbrast ett jubel från Peking som nästan hördes till Tokyo då jag hade mailat över bilden…

Efter att ha modellat på Mt Fuji var det dax att kila tillbaka så begav mig till leden som gick neråt och till min stora glädje var det en bulldozerväg med riktigt mjuk yta så upplevde inga speciella knäproblem på vägen mer än tröttheten som jag redan kände. Konstaterade snabbt att det var väldigt långt som jag hade gått och det verkade aldrig som att vägen skulle ta slut och man skulle komma ner. Hade även så gott som slut på vatten så bar mest på skräp och fick lov att ransonera de få droppar jag hade vilket gjorde det ännu jobbigare. Kan inte förstå de som gick upp utan att dricka knappt något medan jag hade haft med 5 liter och det hade varit lagom med 6 liter fast det hade jag inte fått plats med.

Efter 2 timmar hade jag kommit ner på något så när platt mark och började gå bort mot femte stationen. Det kändes som att det var flera mil och benen bar mig knappt framåt. Kan väl säga att jag inte kände mig allt för fräsch då jag kom fram till femte stationen och jag såg grumligt av allt damm och grus som hade virvlat upp på vägen nerför. DAgen innan hade jag köpte en returbiljett till klockan 11:00 men då jag var där tidigare så lyckades jag byta den och åka med första bussen som gick klockan 10:00. I väntan på bussen tog jag även min öl som jag hade burit upp och ner för att fira att jag hade bestigit mitt första riktiga berg.

De flesta sov på bussen tillbaka men det var som vanligt inget jag kunde och hade även för ont i kroppen för att slappna av tillräckligt. Tänkte istället på att det verkligen var en engångshändelse och helt klart mycket tyngre än jag hade räknat med men helt klart värt mödan även om det smärtade överallt i kroppen. .

TIllbaka i Tokyo kilade jag in på närmsta 7/11 och köpte en omgång spagetti och köttfärssås för att få lite mat då jag höll på att dö av hunger. På hostelet kunde jag heller inte checka in direkt då det var för tidigt men kunde iallfall få min efterlängtade dusch. Inte ofta man känner en sån extrem uppfräschning av att ta en dusch men det var verkigen ett lyft. Efteråt så tog jag det bara lugnt och surfade några timmar i väntan på att få min säng.

Hittade en närliggande kinarestaurang på kvällen och de som drev den var även kineser och blev rejält förvånade då jag beställde på kinesiska. Var kul att kunna kommunicera lite med några lokalbor och det gav mig väl lite längtan igen till mitt kära Peking.

Efter middagen blev det att bege sig tillbaka till hostelet för att sova, var länge sedan jag sov så gött som jag gjorde och var väl inte så konstigt då jag inte hade sovit på 40 timmar samt under den tiden även bestigit Mt Fuji.