Var lite orolig att det skulle vara riktig boskapsvagn precis som då jag tog tåget mellan Zuzhou och Guilin men lyckligtvis kändes det mycket fräschare även om det var fullt i vagnen. Vi blev helt klart de mest uttittade resenärerna och flera nyfikna tittade fram… Bland annat en magiker från Zhengzhou, det var en kille som studerade i Peking men bodde i Zhengzhou. Han hade lärt sig några korttrick och andra lite enklare trolleritrick som han mer än gärna delade med sig av.
Jag sov som vanligt urkasst på tåget och kände mig rätt sliten då vi kom fram till Zhengzhou, Jag och Larissa gick för att köpa biljetter medan Jan kilade på McDonalds. Då vi kom fram till biljettluckan och började fråga efter biljetter fick vi den fruktansvärda nyheten att alla biljetter var slutsålda. Det första som gick var klockan 02:00 på natten och det skulle innebära att Larissa bommade ett viktigt jobbmöte på måndagsförmiddagen samt att jag fick lov att skippa lektionen. Kom då ihåg att jag hade läst på nätet att busstationen låg på andra sidan mot tågstationen så då den värsta chocken hade lagt sig så föreslog jag att vi skulle kolla där.
Lyckligtvis fanns det plats på två av nattbussarna som skulle ta ungefär 10 timmar till Peking så köpte biljetter till en avgång 18:45. Mötte upp Jan och började sedan med det intressanta jobbet att hitta en bil/taxi som ville köra oss runt för dagen. Första budet vi fick var 1300 yuan som vi snabbt avvisade och efter att ha frågat några vanliga taxibilar bestämde vi oss för en dam som ville ha 600 yuan. Då vi hade åkt 500 meter sa hon att vi även måste betala vägtullar på 160 vilket gjorde oss lite bittra då hon inte nämnt det tidigare så prutade ner det med en 10:a så det skulle bli 250 var.
Går inte mer än att säga att hon körde lugnt vilket gjorde att man lite bittert ångrade att man hade valt henne men vi var iallfall på g. Vi ville först åka till Longmengrottorna och sedan till Shaolintemplet för att kunna anpassa tiden där på ett bra sätt, det gick dock inte enligt henne. Vi skulle passera Shaolintemplet på vägen så hon förespråkade att vi skulle åka hårt dit istället. Larissa ringde tom upp en kinesisk kompis som försökte prata med henne men han hade också det vanliga kinesiska tänket att damen sa ju att det är bättre på hennes sätt och då kan man ju inte ändra. Så vi fick ge oss och sa att ok vi åker väl till templet först, förklarade för Jan att det här är ett av Kinas största problem att de har väldigt svårt att tänka utanför ramarna och att det här är var en helt normal diskussion.
Den sista biten mot templet låg det olika kungfu skolor där man såg ungdomar i olika åldrar träna. Väl framme blev det en diskussion med chauffören som ville ha 300 då hon kört oss första biten. Vi vägrade då det var så mycket att hon förmodligen skulle dra och leta andra körningar så blev att ge hon 100 yuan vilket hon ropade lite bittert över. Då vi hade räknat ut att vi nog som mest hade 2 timmar på vardera stället så blev det snabbt att köpa biljetter och kila in. Blev buss in och i den ställdes vi inför valet att åka till en linbana för att åka upp på Song Shan som är ett av de fem heliga bergen. Trippen upp skulle ta iallafall 90 minuter vilket skulle göra att vi nog inte skulle hinna med att titta på templet. Slutade med att vi bestämde oss för att stanna nere i dalgången, något som senare visade sig vara fel val…
Försökte få en munk att ställa up på en bild i lite actionformat och lyckades nästan med en men verkade som att de hade väldigt strikta förhållningar av att inte stå mer än vanligt på bild. Antar också att de känner sig lite förlöjliga då nån turist vill att de skall så bara att ge upp. TRäffade dock på en kille i 25-årsåldern som nu var munk i templet och från Frankrike (50 ord engelska men Larissa kan franska så hon fick vara tolk), han hade varit till templet 2 gånger tidigare och hade nu bestämt sig för att vara här i 3 år. Fick lite svar men han hade bråttom iväg så många frågor kvarstog, exempelvis: undrar vad hans familj tycker? Vad skulle ens föräldrar säga om man kommer hem och säger att jag har bestämt mig för att leva som munk i 3 år…
Efter tempelvistelsen var det bara att kila mot parkeringen igen då vår tid var ute. Hjälpte Jan med att pruta på en t-shirt på vägen som jag har för mig att de ville ha nånstans runt 100 yuan för. Sa att det var helt otänkbart och sa åt honom att erbjuda 10 yuan genom att ta upp det ur fickan. De försökte slingra sig men accepterade tillslut budet, Larissa var chockad över att vi lyckades få ner priset till 10 yuan. Templet var som de flesta andra tempel och bästa valet hade nog varit att åka upp på Song Shan och sedan kila igenom Pagodaskogen och templet på 15 minuter… Bittert kunde jag konstatera att det var det 3:e heliga berget som jag missade att besöka, de övriga var ju Hua Shan i Xian och Emei Shan i Sichuan.
Det var endel trappor att kila uppför och då vi var ganska möra sedan gårdagens tur till muren så smärtade det varje steg som man tog. Då vi kom till mitten av grottorna tvekade Larissa om undrade om det verkligen var nödvändigt att gå uppför dessa, svarade med att den här delen vi har åkt hit för att se så bara att jobba på. Då vi kom upp förstog hon varför, det var Longmens huvudstatyer som är ca 10-15 meter höga. De är väldigt detaljerade och mäktiga att se, Jan ställde den enkla men ändå intressanta frågan: Varför? Kunde inte mer än hålla med samtidigt som jag tänkte på saltgruvan i Krakow som jag besökte för några år sedan, där arbetarna som istället för att gå upp ur gruvan på sin lediga tid stannade kvar och karvade skulpturer och ett av rummen är bla en kyrka full med kristna symboler…
Då vi åkte runt hade vi även kollat vad vägtullarna slutade på och sammanlagt var det 110 yuan så när vi var tillbaka i Zhengzhou gav jag damen 610 yuan med motiveringen att tullarna inte alls var så dyra som hon sa vilket fick henne att bli galen. Hennes redan ljusa röst gick upp i en pipig nivå som nästan kunde spräcka glas så för att inte tappa hörseln totalt gav vi henne de sista 40 kinesiska.
Då vi fortfarande hade 1 timme till avfärd så blev det middag på den välkända restaurangen McDonalds och handlade lite proviant till bussresan. REsan tillbaka blev ett lite annorlunda äventyr, efter att vi hade stigit på bussen och lagt oss på våra platser konstaterade vi att sängplatserna var byggda för personer upp till 170cm. Jag och Larissa låg skapligt medan Jan höll på att bryta benen i den plåtlåda som gick in under framförvarande resenär där man skulle placera fötterna. Höjden var väl heller inte något att hurra över och hade jag kapat av huvudet hade jag kunnat sitta upp. Men vi kunde glatt konstatera att det var en annorlunda resa och att Jan inte direkt fick den vanliga turistgruppsresan i Peking.
Vaknade till runt 2 och konstaterade att vi nästan stog stilla och att det snöade för fullt. Var kallt vid fönstret där jag låg och såg även att de hade lappat fönstret med näsdukar som nu var blöta av snö och kondens. Då vi höll ungefär 5 km/tim så förstog jag att det nog skulle bli svårt att komma fram till 05:00 som var vår planerade ankomsttid. Försökte sova lite till och då det förjade ljusna runt 6-7 tiden spanade jag in några skyltar vid vägen som räknade ner lite då och då (för tillfället var de på 189). Efter ett tag fick jag min misstänke bekräftad av chauffören att det var antalet kilometer kvar till Peking som visades. Så meddelade Larissa att hon nog kunde ställa in mötet och jag bommade min första lektion i Kina. Då vi åkte äve provinsgränsen fick vi kila ur för att polisen skulle registrera vilka som kom in, lyckligvis hade jag med mig mitt pass sedan fredagens polisregistrering. Vet ej hur det hade gått annars men de verkade inte så noga och var mest intresserade att veta var man kom ifrån och titta på passbilden för skojs skull.
Efter 15 timmars bussresa var vi äntligen framme i Peking, visste dock inte riktigt var (mer än någonstans i väster) men efter lite krångel fick vi tag på en taxichaufför som kunde köra oss till närmsta tunnelbanestation. Kan väl säga att det var riktigt skönt att komma hem och lägga sig och vila på sängen efter en mycket intensiv helg.
