Mötte Jane (en i min resegrupp från Singapore) på flygplatsen i Chengdu då vi var registrerade på samma tibettillstånd som är ett krav för att få borda planet. Hon tog fönsterplatsen men nödutgången var raden bakom så smög dit och satte mig för att få lite mer benplats. Fick dock flytta för deras rutiner var att man måste kunna bra kinesiska för att kunna assistera vid en eventuell krasch. Sa att det kan väl inte vara så svårt, bara jag öppnar dörren så bör det ju vara ok men de höll inte med om det utan fick sitta på en av platserna längst fram med lite mer benutrymme.

Var inte så noga med fönsterplatsen vid incheckningen men kan konstatera att jag var nöjd att ha satt mig på en egen rad och kunde titta ut då man flög med Himalaya utanför fönstret. Många vackra snöklädda toppar och jag drömde mig bort och såg framemot de kommande dagarna och speciellt Mt Everest trippen.

Väl nere på marken var det bara att hämta väskan och hoppa i transporten, iallfall var det planen. Då vi kom ut fanns det ingen som mötte oss utan vi ringde till resebyrån i Chengdu som sedan ringde upp och påstog att bilen hade blivit stoppad i en poliskontroll och därför var sena. Efter nåt mer samtal och 1,5 timmes väntan så kom äntligen transporten, jag är helt säker på att de hade glömt av oss och inte började åka förren vi hade ringt med tanke på hur lång tid det tog.

Vi pratade lite mer guiden på vägen tillbaka att det skulle bli riktigt kul att promenera upp till Base Camp men hon sa att vi är endast där i 40 minuter innan vi kör tillbaka. Visade henne reseplanen och sa att det kan hon glömma då det är inte vad jag betalar för, hon var förvånad och läste igenom och undrade vem vi hade fått reseplanen ifrån. Svarade resebyrån precis som du borde ha fått, det sjuka var att hon visste inget om resan vi skulle göra utan det slutade med att hon kopierade vårat för att få veta planen för de kommande dagarna. Man kan ju undra vad man betalar för…

STannade vid en buddamålning på en bergsvägg på vägen mot Lasa och fick ialflall lite nytta av guiden som berättade om böneflaggorna som man ser överallt i Tibet. De har färgerna röd, grön, blå, vit och gul och representerar de 5 elementen eld, vatten, himlen, vind och jord i nämnd ordning med olika tibetanska texter tryckta på dem. Blev lite förvånad då guiden sa 5 element då vi i västvärlden brukar räkna fyra men skillnaden ligger väl i olika trosuppfattningar.

Hotellet i Lasa var ingen höjdare, kallt vatten (blev ljummet efter 30 minuters spolning), AC:n fungerade knappt, gick ej att stänga dörren riktigt till dasset vilket inte var nån höjdare då jag och Andrew i min resegrupp delade hotellrum. Han var från New York och jobbade som danslärare i Chengdu, ett ställe som han hatade och kom att hata ännu mer under resan…

Efter att ha vilat en litet tag mötte jag Jane i lobbyn för att gå och äta middag. Kilade iväg efter gatan och hittade en restaurang 2-300 meter bort , var väldigt skönt att komma in och sätta sig då man var helt slut. Dels berodde det väl på att man inte ätit riktigt sedan frukost samt även den höga höjden (Lasa ligger på 3500moh). Efter maten blev det att kila tillbaka till hotellet för att vila och måste säga att de 2 trapporna upp till där rummet låg var väldigt jobbiga och jag blev riktigt andfådd av att kila upp där. Kunde aldrig tro att den höga höjden skulle påverka så mycket så med lite huvudvärk var det bara att lägga sig och vila igen.

Då vår guide inte hade någon aning om vad vi skulle göra och verkade allmänt förvirrad letade jag mig till ett internetcafe för att skicka ett litet bittermail till resebyrån. Var inte alls i form då höjden gjorde att jag var både yr och kände mig konstig i kroppen så efter att ha skickat mailat blev det återigen att vila.

Det var en behövlig vila med tanke på att nästa dag skulle vi till Potalapalatset vilket innebar en massa trappor.  Min första tanke då vi närmade oss palatset var att de är väldigt troende och ber på ett väldigt extremt sätt. Från stående till liggande, till stående till liggande osv. Snabbt går det också så tänkte att det där skulle jag aldrig klara som blir yr av att gå uppför en trapp. Utanför själva murarna cirkulerade alla människor medsols, guiden ledde vägen motsols så med tanke på att hon itne hade haft ett enda rätt än så frågade jag varför vi går motsols medan alla andra andra medsols. Tänkte att alla människor var på väg in och då borde ju även vi följa strömmen. Så enkelt var dock ej svaret utan tibetanerna roade sig med att gå runt Potalapalatset medsols.

Att cirkulera medsols är alltid det som gäller i Tibet och då man går in i ett rum i de olika templen ska det också utforskas medsols. Lite udda men är iallfall smidigt på så sätt att man inte krockar med en massa som går åt fel håll. Efter att ha gått lite motsols kunde vi konstatera att guiden faktiskt hade rätt den här gången då ingången låt på kortsidan dit vi hade gått. Var endel tibetanar som också gick in där men de flesta cirkulerade. Efter att ha tagit några kort och besökt toaletten (förebyggande syfte då det bara fanns två publika och den andra var på toppen…) så spanade jag uppför alla de kommande trapporna. Vi gick sakta uppför och vilade många gånger för att orka upp och det gick förvånansvärt bra med tanke på gårdagens totala trötthet då jag gick till internetcafet och restaurangen. Den som hade det tyngst var Jane som itne var så atletisk utan under vissa tider blev det mer att guiden försökte dra upp henne.

Väl inne i palatset var det fotoförbud vilket Andrew klagade på då han menade att det kommer miljoner japaner och kineser varje år och tar kort inne i våra kyrkor. Finns ju endel ställen som har fotoförbud i Europa också men inte så utbrett som här där det är överallt. Dock fanns det inte så mycket att ta kort på så var inte någon större förlust, de delar som man får se i palatset och även som alla tibetaner besöker består mest av ganska små rum med lågt i tak, självklart med en massa målningar och buddastatyer men hade förväntat mig någon riktigt stor sal med gyllene målningar och en jättebudda men det fanns inte. Var endel målningar och fotografier på olika Dalai Lama och även endel sarkofager. Det fanns endel info om de olika sarkofagerna och konstaterade att det inte var lite mycket guld i de senare som de tidigare utan blev mer och mer guldfärg…

Väl ute igen blev det lite bilder och tog även på endel människor, ju längre resan gick desto mindre intressanta var byggnaderna som alltid såg lika ut medan alla människor och munkar hade väldig karaktär så blev det huvudmålet för foton då vi besökte något tempel. På väg ner från Potala och till en restaurang kunde jag konstatera att jag var lite besviken på Potala. Det är fint utifrån men insidan är itne så spännande som man kan tro. Blev lite olika rätter till lunch bla en tibetansk specialitet som visade sig att det var en degklump. Var typ ogräddat rågbräd och smakade precis som det låter så övriga rätter fick försöka mätta våra magar.

Efter maten blev det att promenera till Johkangtemplet som ligger mitt i Lasa och hör till det heligaste av tempel. Precis som vid Potala cirkulerade det här väldigt mycket människor och framför templet var det många som höll på med extrembön (finns det i Sv Akademins, men är enda sättet att förklara det). Då detta är kärnan av Lasa har det även bildats en marknadsplats runt templet så bara att följa tibetanerna runt om man vill ha möjlighet att handla olika souvernirer, ett yaklår eller en halv gris. För tillfället var det inte aktuellt att köpa en halv gris så istället kilade vi in i templet.

Var inte så spännande utan det såg ut precis som Potalapalatset fast det var lite mindre. Dock träffade vi på en munk som vi med guidens hjälp pratade med. Agnes (boende i New York men kommer från Ungern) bombade han med frågor om vad de gör, varför han valde att bli munk mm och då vi tillslut skulle gå så fick vi alla varsin påse med några riskorn samt en tygbit. Guiden var väldigt förvånad och sa att det är väldigt svårt att lyckas får något sånt från en munk. Även om templet inte hade så mycket att erbjuda så hade man iallfall en fin vy över Lasa centrum från taket och även alla människor som cirkulerade. Då dagens oficiella program nu var över så delade vi på oss och kilade åt olika håll och jag och Andrew tog ett varv runt och smög även in i ett par gränder. Han var ute efter ett bönehjul (svåröversatta ord prayer wheel på engelska, om nån har något bättre så är det bara att säga till) som souvenir vilket är ett bra minne från Tibet då väldigt många av tibetanerna går och snurrar på dem.  Blev dock inget hjul utan han köpte några böneflaggor istället innan vi begav oss tillbaka till hotellet för vila och komma ikapp med syret…

Följande dag var det återigen dags för 2 tempel, det första var Drepung Monastery. En kompis till guiden var munk där så han följde med och berättade lite om man frågade honom, han påstog att han kunde engelska men vi kunde väl inte riktigt hålla med om det. Han var extremt blyg precis som övriga munkar vi träffade under resan men berättade för guiden som fick översätta vad han sade om de olika saker. Konstaterade även att det nog har blivit lättare att vara munk med åren då samtliga verkade ha mobiltelefon, kommer ihåg att då jag läste om de olika religionerna så tilläts en munk endast äga typ 7 saker, matskål, klädesplagget mm. De kanske får låna av templet så att de fortfarande kan hävda att de följer de uråldriga traditionerna.

Fick även se en intressant kontruktion för att värma vatten. Det var typ en parabol där man hade placerat kaffekokaren i mitten, undrar hur många grader vattnet kommer upp i (kanske något för Electrolux nu då alla pratar om energisnåla produkter)? Efter att ha tittar runt och följt de inte alltid så informativa skyltarna så blev det även lite shoppande av souvernirer utanför Drepung. Köpte några träbitar med handkarvat mönster samt några små lerbuddafigurer (får se om de klarar sig till Sverige).

Vi fortsatte sedan till Sera Monastery och det var lite öde på munkar då de redan hade börjat förbereda sig för nyåret som de firar en dag före resten av Kina. Guiden, Jane och Agnes tog det mest lugnt medan jag och Andrew gav oss ut på upptäcksfärd. Hittade en trappa upp på huvudbyggnaden och kom upp på taket. Var väldigt lugnt och fridfullt eftersom det inte var någon annan där så vi tog det ltie lugnt. Efter ett tag då vi skulle gå ner konstaterade vi att porten vi hade kommit upp genom var igenbommad. Som tur var hade de inte satt på hänglåset utan det gick att öppna och vi kilade ner med känslan som två busiga smågrabbar som legat gömda på grannens vind.

För att unvika degklumpar som middag kilade vi på ett finare hotell där vi kunde beställa lite mer välbekant mat då man inte kunde veta vad man skulle få de kommande dagarna. AGnes berättade även att hon hade skrivit ett välformulerat mail till resebyrån där hon klagade att vi alla skulle vara inpressade i en liten bil samt att det saknades både värme och varmt vatten på hotellet. Själv hade jag tröttnat på att vara bitter och man var ju även lite van att det inte riktigt fungerar som hemma med servicen här i Kina. Utan inriktade mig bara på att ta det som det kommer och istället njuta av turen mot resans höjdpunkt Mount Everest.