Har nu kommit tillbaka till Peking efter att ha varit ute på tur i ungefar 1,5 månad. Har hunnit med endel olika tripper och allt har väl inte riktigt gått som tänkt men det har varit en trevlig resa. Ska forsoka uppdatera bloggen under de kommande dagarna med alla de olika resmålen som har besökts.
Landade i Thailand efter en problemfri flygresa och var bara att konstatera att jag kunde packa ner jackan. Letade mig fram till passkontrollen där man skulle stämplas in i landet. Tog väldigt lång tid och då min kö rörde sig lite fortare än den brevid sa började några ryssar smyga in precis framför mig då nån av deras 40 släktingar stog framför mig. Gjorde mig så stor som möjligt för att blocka och lyckades nästan med den sista som var en kille i 20 årsåldern. Hans pappa eller enorma storebror (150 kg) drog honom framåt så kunde inte mer än fråga varför. Fick till svar att We are a big family. Sa att det är inget problem att gå i olika köer och de stog där tidigare men fick helt enkelt ge mig.
Dock fick jag lite hjälp av passtanten (trodde jag) då det var deras tur då hon hade sett dem smita in och ville inte stämpla deras pass och ville att de skulle flytta tillbaka så hon borjade prata med personer bakåt i kön att de skulle komma istället och tyvärr verkade det som att hon identifierade mig som en vodkadrinkande ryss da hon talade förbi mig… Men då ryssgänget inte flyttade på sig så slutade det med att efter 2 minuter började stampla igenom dem ändå. Under tiden så såg jag min väska snurra runt pa bandet men de sista 10 minuterna var den inte med längre så blev lite lätt nervös att nu har nån spanat in väskan i en kvart och att ingen plockar upp den sa bara att sno.
Då jag väl kom igenom kilade jag snabbt till bandet och kunde konstatera att förmodligen någon i personalen hade lyft av den tillsammans med några andra väskor. Blev sedan flygbuss till tågstationen då jag hade spanat in att hostelet jag skulle bo på låg på gångavstånd, väl ute i trafiken var det bara att konstatera att de ar lika galna som i England och kör på fel sida. Trodde bara det var gamla brittiska kolonier som fortfarande gjorde det och andra galningar pa olika öar som typ Japan. Så bara att försöka att tänka att först kolla åt höger då jag kommit av bussen och skulle börja gå över gatan. Inte helt enkelt som de flesta nog vet då man ar rätt invand med att kolla vänster och sedan börja gå medan man spanar åt höger. Ingen direkt höjdare då de kör ganska fort och har regeln alltid svänga vänster på rött. Lyckades dock överleva och hittade min väg till hostelet Cozy i Bangkok.
Var ett väldigt fräscht hostel och det var ej ok att kila upp med skorna utan de fick man lämna nere i ett skåp vid ingången. Hade bokat in min i en sovsal med 6 sängar men var ingen där då jag kom så gav hopp om att jag skulle få ett eget rum även om det var tidigt på dagen. Efter att ha dumpat lite saker och tagit en uppfriskande dusch kilade jag ut för att beskåda den gyllene buddan som låg på gångavstånd från där jag bodde. Den är gjord av 5,5 ton guld och inget som man snor med sig under armen, skulle väl vara om man hugger av ett finger eller något. Templet den stog i var ett standard thailändskt vilket innebär tak med en massa spetsar mm.
Efter att ha spanat på buddan som var det enda sevärda i templet så kilade jag vidare mot China Town som låg precis brevid, vid huvudporten som numera endast är ett klassisk kinesisk port stående i mitten av en rondell fanns även en stor SKF-skylt i bakgrunden på en byggnad, som alltid tyckte jag det var kul att se lite svenska avtryck ute i världen. China town var ltie av en besvikelse då det bestog mest av indier och thailändare även om det var fullt med kinesiska skyltar på nästan varje affär. Hade tänkt att det skulle bli kul att chockera någon med att prata lite kinesiska efter att ha varit i Vietnam där det var omöjligt att göra sig förstådd.
MEdan jag gick genom China Town följde en karta jag hade plockat på flygplatsen för att ta mig mot en thailboxningsarena. Hade två saker som jag ville se under min thailandsvistelse. Det ena var thailboxning som är deras nationalsport och jag gillar alltid att se olika sporter då jag är på resande fot. Den andra saken var en thaihora, man har ju hört att det skall krylla om dem i hela Thailand så lite nyfiken att se någon var man ju…
Nummer ett skulle infrias den här kvällen, efter en lång promenad med stopp för att äta lite glass kom jag så fram till arenan. Utanför stog det lite thailändare och sålde lite dricka samt diverse grillade oidentifierbara ting. Då jag hade kommit igång i munnen (blödde bara lite vid borstning) så fick det bli att äta något kebabliknande innan jag började spana på biljetter. Då man närmade sig biljettluckan kom det fram nån tjej i gul jacka och berättade de olika biljettpriserna. Det fanns tre nivåer vilka kostade 1000, 1500 eller 2000 Baht (dela med 4 eller 5 för att få ett ungefärligt pris i SEK) där sista nivån var ringside. SA att jag ville fundera lite och hon hoppade på några andra turister för att ge dem samma information.
Snabbt därefter kom det fram en annan gulklädd tjej som sa samma sak men lade till att hon kunde erbjuda högsta nivån för 1600. Var ju en skaplig kostnad ändå (ca 350 kr) men efter ett litet tag bestämde jag mig för att slå till. I väntan på att det skulle börja klockan halv sju så tog jag en dricka och pratade med några andra turister som undrade om jag hade köpt biljett vilket jag ju hade. De sa att thailändare endast erbjöds de två lägre nivåerna och för priset 200 eller 400 Baht (en skaplig skillnad…). Tanken gick genast till vad diskrimineringsombudsmannen i Sverige skulle säga om en sådan sak om de hade olika priser för svenskar och andra.
Även om det sved lite i plånboken så var jag ändå nöjd då jag kilade in för att kolla på thaiboxning som har en lite magisk över sig att vara lite grym då de tillåter det mest däribland knän och armbågar. Min plats var på andra raden på golvet och typ 5 meter från ringen. Under matcherna spelar de traditionell musik som består av trummor och något som liknar ormtjusartrumpet… Matcherna inleds även med att de tävlande gör en form av dans som ävcen fungerar som stretching och uppvärmning medan de förbereder sig för fighten. Är lite udda och se men ett spännande inslag.
Första matchen blev kort och slutade i andra ronden (5 ronder som mest med 3 minuter var) med en rejäl knockout och den slagne hjälten fick hjälpas ut av sin tränare. Övriga matcher gick till fulltid vilket var lite tråkigt då de oftast tog det lite lugnt i början för att sedan i de sista ronderna hamna kramandes medan de försökte knäa den andra vilket var ltie enformigt. Desto mer intressant var det att spana upp mot läktaren där de vanliga thailändarna satt eller stog (beroende på hur långt matchen hade gått) och samtidigt hade en intensiv betting. De skrek och viftade i händerna vilken som skulle vinna och började satsa pengar i andra eller tredje ronden. HAr aldrig riktigt förstått hur den som håller i bettingen vet vem som satsat vad då de inte för något protokoll och knappt får någon lapp med satsat belopp men något system används väl.
Huvudmatchen var nummer 7 av 10 och hade planerat att kila efter den då det tog ganska lång tid och som jag nämnde ovan var de lite enformiga. Den matchen var dock bättre än övriga och de kämpade på mer än de andra vilket var kul att se. Efter matchen plockade jag med mina prylar och kilade ut, det som förvånade var att även de flesta thailändare gick därifrån. Trodde att de var mest intresserade av bettingen och då spelar det ju inte så stor roll med matchen då de flesta ändå var lika. Kan konstatera att om jag skall se nån mer match så får det bli att vara på någon av de andra läktarnivåerna för att uppleva alla de extremt fanatiska thailändarna som tittar på matcherna.
Då klockan inte var mer än tio så tog jag en taxi till en känd backpackergata i Bangkok. Kan säga att jag itne var den enda svensken där och det var fullt party på de olika krogarna. Var en massa ungdomar och vissa barer skyltade även med att de inte frågar efter ID så man märkte vart fokus låg. Kan ju undra om deras föräldrar är medvetna om vad det innebär när barnen säger att de vill backpacka i Thailand.
Gatan var ändå ganska mysig och hade lite olika kläder och annat till försäljning, kollade på lite shorts men tänkte att jag var ändå inte riktigt sugen att släpa runt på dessa under den kommande månaden så blev inget inköp. På väg tillbaka till hostelet så såg jag min första enorma kackellacka och det var bara att inse att jag var i ett tropiskt land. Måste säga att den stränga kylan hemma i Lima under vinter har sina fördelar. Då jag kom tillbaka runt kl ett kunde jag konstatera att jag hade fått en rumskompis, iallafall stog det en väska därinne vid en av sängarna. Märkte dock inte av något från ägaren förutom runt 3 eller 4 på natten då han kom in och började gräva efter något i väskan. Han försvann sedan och var heller inte där då jag vaknade så han var väl ute på något äventyr…
Vaknade nästkommande dag och plockade ihop mina saker för att möta upp Ulrica i lobbyn, vi hade bestämt att resa österut i Thailand och försöka hitta något vettigt ställa att stanna på då vi dagen efter hade bokat boende på Koh Chang som är en ö i östra Thailand. Var ltie seg väntan men surfade lite på internet och kollade i nån thailandsbok under tiden. Hade spanat in hur vi skulle ta oss till busstationen som var huvudnav för resor österut så då Ulrica dök upp var det bara att kila mot tunnelbanan för att komma till rätt ställe.
Väl vid stationen blev man som vanligt bemött av asiatisk hjälpsamhet vilket var att att en i personalen nästan skulle skicka på oss på någon okänd buss. Blev lite lätt irriterad och var lyckades fräsa bort honom… Ville kolla lite själv för att veta att man inte skulle bli lurad innan man köpte en biljett, under tiden dit hade vi bestämt att åka till Chantaburi så efter lite spanade hittade vi en biljettlucka med det namnet och köpte ett par biljetter. Den jag tidigare hade lyckats undvika visade oss lite surt till bussen.
Kilade på och fick ett litet lunchpaket som vi kunde ha under resan. Väl framme i Chantaburi var det bara att konstatera att det var heldött och efter ungefär 15 minuter hade vi upplevt hela staden så bara att åter bege sig till busstationen för att se om det gick att ta sig vidare till Trat som låg ytterligare lite österut och är närmaste ort för färjan till Koh Chang. Vi fick dock vänta en extra timme på nästa buss så blev att kolla en lokal fotbollsmatch under tiden, några barn tyckte det var extra kul att se några blekfisar och ropade hello och how are you doing mest hela tiden.
Då vi kom till Trat var busstationen ännu mera öde men det fanns en typ raggarbil (flakbil med tak över och neonlampor) som redan hade fyllt på med lite turister som gav oss ett litet informationsblad om boende så utan andra alternativ och åtta på kvällen (kolsvart i ödemarken) så hoppade vi på flaket. Kom fram till ett ställe där det fanns en massa stugor och olika ställen som erbjöd boende. Fick en liten stuga som var helt ok så efter att ha dumpat väskan blev det lite middag.
Nästa morgon blev det på nytt raggarbil (taxi vad det verkar) till färjan för att komma ut till Koh Chang. Väl därute var det bara att ta nästa raggarbil för att komma till öns sydspets och den lilla orten Bang Bao där bungalon var bokad. Letade oss fram på blandade vägar och småstigar till Cliff Cottage som var namnet på stugbyn. Checkade in och kunde konstatera att namnet var passande då bungalon (väldigt ihålig) låg uppe på en brant kulle med vacker utsikt över havet.
Då det var varmt var man självklart badsugen så efter middag och spanat lite info om Kambodja med Angkor Vat som inte låg så långt bort var det bara att leta sig ner till vattnet. Det var ingen direkt gyllene strand och efter en kort diskussion vart vi skulle kila i (jag fick ge mig) så gick vi mot en plats i solen för att bada. Var först i och efter ca 10 meter var det något som skar till i först vänstra och sedan direkt högra foten. Gick nån meter till innan jag kollade och såg att jag blödde under bägge fötterna. Så bara att ta sig upp och vidare till bungalon för lite operation. HAde väl inte den bästa utrustningen utan försökte hälla på lite vatten för att rensa samtidigt som jag försökte pilla bort grus med ståltråden från en påsförslutare. Blev sedan vågrätt läge för att vila fötterna så mycket som möjligt, var ltie bittert och konstaterade att min reseotur förföljde mig. Hade ju precis blivit bra i munnen och kunde äta och bytte nu det problemet mot att inte kunna gå.
Nästa dag blev det frukost och vi sa även att vi önskade hyra en scooter då det var det enda vettiga sättet att ta sig runt. Hade inte tänkt att köra något då det var vänstertrafik men trafiken på ön var inte så intensiv så tänkte att det borde gå bra. Så efter att ha köpt två spritflaskor med bensin (fanns lite överallt på ön i glasflaskor) var det bara att ge sig iväg, stannade på några ställen under turen där det var bra utsikt för lite foto samt att njuta lite av utsikten.
Hittade även till en riktig strand med namnet White Sand Beach vilken var betydligt mer badvändlig än gårdagens och fick lov att offra mig att kila i igen. Var skönt att bada och svalka sig lite men det medförde även att jag ännu en gång fick rensa mina sår från sand. Var flera barer och restauranger som verkade vara drivna av svenskar vilket inte är helt förvånande då ju Thailand har blivit ett väldigt populärt resmål för svenskar i alla åldrar. Blev en burgare på ett ställe som bla sålde Ahlgrens Bilar (iallafall skyltade de om det men kunde dock ej se några) innan vi kilade och köpte en resa till Kambodja nästa morgon.
Vi hade ju numera (efter 3 dagar) sett allt av Thailand, de flesta som känner mig vet ju att jag inte är någon strandraggare så var behov av ltie äventyr och att se något intressant så Angkor templen i Kambodja borde passa perfekt. Transporten dit skulle ske i buss och kostnaden var 700 Baht per person (första stället vi kollade ville ha 1000 Baht så kändes som ett bra pris då vi hittade en för 700). Ville helst betala med kort då de flesta av mina kontanter redan hade gått (som alltid svårt att veta hur mycket man skall ta ut). Hon som jobbade ville först inte men tog fram manualen och började läsa (förstog nu varför hon ej ville), jag frågade om det var ok att jag testade istället vilket det var. Så drog mitt eget kort och knappade in 1400 Baht innan jag klickade ok. Hon kontrollerade det utskriva och skrattade medan hon tackade för att jag hade lärt henne hur hon skulle använda kortterminalen…
Åkte vidare för att se om vi kunde ta en elefantritt och på vägen dit lyckades jag plåga upp scootern i 100 km/tim. Första elefantstället hade stängt medan det andra som låg brevid fortfarande var öppet så för 500 Baht per person var det bara att hoppa på. Var en djungelritt på 1 timme som skulle avverkas och efter 5 minuter kände jag mig lite lätt åksjuk medan elefanten vinglade igenom djungeln. Frågade om den förstog thai vilket den enligt skötaren skulle göra… Den stannade lite då och då för att lägga en kabel eller klia baken mot ett träd, med några hundra-meter kvar hoppade elefantchauffören ner och tog min kamera för att ta lite bilder. Han sa sedan att vi kunde hoppa fram på nacken för att sitta där, ett sånt tillfälle får man ju inte varje dag så bara att klättra fram för att testa. SAtte mig som skötaren och försökte styra lite fint med tårna genom att klicka elefanten bakom öronen som fungerade som ratt…
Den var dock itne villig att gå riktigt som jag ville och var lite vingligare än jag räknat med så bara att sträcka bak ena handen för att greppa stolen som var fastbunden. Var en kul sak att testa och då vi kom tillbaka bjöds vi på färsk ananas. Detta var nog mest ett knep för att få oss att stanna lite längre medan de skrev ut en bild som de tagit med sin egna kamera för att sälja. Utskriften var dock horribel och tänkte att nån av bilderna som skötaren tog borde vara bra så tackade vänligt nej att köpa bilden.
Åkte sedan upp mot ett vattenfall som tyvärr var stängt för dagen så blev bara att vända. Tog istället tillfället i akt att testa om det var möjligt att göra en liten burn-out med scootern, den var väl inte direkt den starkaste hojen men efter ett tag lyckades jag få upp ett litet rökmoln. Lyckligt kunde jag konstatera att man nog aldrig växer upp 😉
Nästa morgon blev det tidig uppgång för att möta minibussen som skulle ta oss till Kambodja. Den lyckades hitta dit vilket var största orosmomentet då Cliff Cottage låg lite avsides så bara att hoppa på. Vi hade turen att vara först så kunde välja de platser som var mest gynnsamma för benen samt för att undvika illamående vilket var skönt då resan skulle ta cirka 10 timmar. Åt lite brödbitar och frukt som vi hade köpt till frukost medan vi åkte för att hämta upp lite fler resenärer.
